Verk 2000 och senare

som har uppskattats i mina musikcuper,

kronologiskt ordnade

På veckans_verk.html finns den aktuella presentationen av musikstycken som jag uppskattar speciellt mycket. Den här sidan är ett arkiv för tidigare Veckans verk-texter.

Tonsättarens namn, levnads- eller födelseår, nation.
Kompositionens titel, besättning, katalognummer, tillkomsttid, antal inspelningar i då aktuella RED Classical Catalogue, speltid.
Tillgängliga inspelningar; solist(er), ensemble, eventuell dirigent, skivbolag, speltid om flera inspelningar är tillgängliga (för svensk tonsättares verk samtliga inspelningar jag känner till).
Presentation.
Ytterligare rekommendationer avseende aktuelle tonsättare.
Numrering, datering och vilken musikcup som föranlett skriverierna.

Pieces 2000 and later

that have been successful in my music cups,

chronologically ordered

On veckans_verk.html you'll find the latest presentation of pieces I especially enjoy. This page is an archive of old "Work of the week"-texts, chronologically ordered.

The texts won't be translated to English.

Composer's name, years & nation.
Composition's title, instrumentation, catalogue number, date, number of recordings in the then current RED Classical Catalogue, playing time.
Available recordings; soloist(s), ensemble, eventual conductor, record label, playing time if numerous recordings are available (all known recordings of Swedish pieces)
Presentation.
Further recommendations of pieces by the present composer.
Numbering, date and the cup that caused the text to be written.

De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Joakim Sandgren, född 1965, Sverige;

Orkester

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 3 slagverk, harpa, gitarr, piano & 5-stämmig stråkorkester
k1999-2000, 0 insp, 17m
Sveriges Radios SO, Andreas Hansson, uruppförandet 26 maj 2000 i Berwaldhallen

Jag har tyvärr inte hittat någon information om Joakim Sandgrens bakgrund. Den får tills vidare dväljas i mysteriets dunkel. Att vi kommer att få höra mer av hans musik betvivlar jag inte det ringaste. Det här orkesterstycket stack verkligen ut hakan under Nageln i örat-festivalen 2000. Styckets djupare betydelse undandrar sig min förståelse, och tur är väl det ty vem vill genast förstå allt?

Ringsignal inleder. Grymtningar från de djupa instrumenten. Något formerar sig ur dyn. Forteattacker från blåsare. Rask musik. Hetsande blåsarsmatter. Ljusa slagverksklanger i korta, raska toner. Stråkattack. Pianoackord. Långsammare tempo. Klagande klarinett över raskt, ljust klingande slagverk. Attacker. Expressivt stråk crescenderar. Blåsarsmatter. Andhämtning inledd av slirig klarinett. Hotfulla, spänningsalstrande djupa stråkar. Blåsarsignaler. Raffinerat glidande stråkskri. Raskt, ljust slagverk över modest grundtempo. Blåsarsignaler. Expressivt stråk laddar med spänning. Det ljusa, klockklingande slagverket ger ett intryck av fantasteri, väsens spel. Hotfullt djupt stråk mot expressivt stråk mot raskt slagverk mot blåsarsignaler. Aktivitet i flera plan utan egentlig utveckling: en film där kameran står stilla och registrerar livlig aktivitet utan direkt inbördes sammanhang. Dävet klarinettsolo, avsiktligt klumpigt och prövande. Pukslag och djupa stråkar i rak rytm. Bålgetingsilskna attacker från stråkarna. Pizzicatoslag. Långdraget crescendo vars kulmination avbryts av puk-, pizzicato- och hammar(?)-slag. Sökande, fragmentariserat. Raska blåsare. Korta toner. Infall kommer och går. Gitarr- och harpklanger ger ett skört österländskt intryck. Pulserande violiner. Pukslag. Ringsignals-slagverket rytmiskt unisont med orkestern ger ett avsiktligt klumpigt och groteskt intryck. Piccolo(?)-flöjt sänder ut nödrop. Stråkcantilena. De djupa blåsarna ansluter småningom till den klumpigt, groteska rytmen. Ljust slagverk rasslar. Tempohöjning initieras av flöjt och piano. Funkigt fragmentariserat. Kort andhämtning. Högre funkigt tempo igen. Crescendo. Stråkcantilena av mardrömskaraktär växer upp ur och tystar den fragmentariserade, snabba musiken. De tu växlar om utrymmet några gånger. Djupa blåsare i lugnt tempo. Attack. Kort generalpaus. Raskt tempo med fragmentariserad orkester. Ljust klingande slagverk och solistiska stråkar drar till sig uppmärksamheten. Crescendo. Det ringande slagverksljudet skär genom orkesterväven. Klagande blåsare ger en orientalisk touch åt anrättningen. Lägre tempo. Stillnande avslutning där det ringande slagverket tar sista tonen.

Veckans verk-text nr 100, avslutad 14 februari 2002. Införd här efter framgång i W-cupen 2001.

Uljas Pulkkis, född 1975, Finland;

Violinkonsert, Enchanted Garden, a musical tale in eight chapters

soloviolin, 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, tuba, pukor, 2 slagverk, stråkorkester & tape
k2000, 19m
Jaakko Kuusisto, Finska RSO, John Storgårds

Uljas Pulkkis kommer från Helsingfors och studerade komposition vid Sibelius-akademien 1997-2002. Hans musik har belönats vid ett par internationella tävlingar och några stycken har spelats in på skiva. Här aktuella stycke finns ännu inte på cd, men vann ”stora” förstapriset vid Rostrum 2001. Uruppförandet ägde rum 17 augusti 2000 på UNM-festivalen i Helsingfors med här aktuella musiker. De åtta kapitel som omtalas i undertiteln är benämnda Sunset, Awakening, Enchantment, Secret, Gathering, Dance, Feast och Sunrise. Kapitlen följer direkt på varandra, så konserten kan snarast ses som ensatsig.

Klockklanger och mångstämmig stråkorkester inleder konserten. Solisten börjar spinna sin tråd. Klockor och sköra stråkklanger. Mysteriös, förberedande, introducerande musik som sätter scenen fint. Forte med pulserande eko. Fallande glissando från tapen. Pukor. Uppåtstigande tonrörelser i stråket. Suggestiv stämning. Pukor. Skalaktiga rörelser från solisten. Stillnar. Lägre tempo. Solist och höga orkestervioliner, diviserade i många stämmor. Lång, djup ton. Tempohöjning, aktivare orkesterstämmor. Smattrande brass, pigga stråkar, dundrande pukkaskader. Scherzo-aktigt kvick musik. Ruffigare ton från solisten. Forte. Pukbomber. Stillnar. Solisten nu mer inåtvänd. Orkestern fortsätter de scherzo-aktiga infallen, men nu mer sällan. Solist och orkester alternerar. Enveten puls från blåsare. Solisten samlar sig kring en melodik, fastnar i den, måste vidare. Solist med korta, rena toner över tunn orkester. Jag undrar om pukorna inte har balanserats alltför frikostigt i den här inspelningen? Crescendo. Brassfanfarer. Glissando. Diminuendo med långa toner från solisten. Ringsignal. Brassfanfarer, flerstämmigt raffinerade, inte unisont kompakta. Solist över orgelpunkt från horn. Orkestersolister ansluter. Orkesterfanfarer. Uttunnat med solist och orgelpunkt. Brassfanfarer och solist växlar repliker. Orgelpunkten vidhålls. Konserten är mestadels tunt orkestrerad med fint skiftande orkesterväv. Plastigt syntaktiga ljud och orkestersolister med fantasterier. Kulmineras i full orkester.
Gathering-kapitlet vidtar med skrovligare solist i högre tempo till tunt ackompanjemang. Solisten driver fram en dramatisering, svaras småningom av crescendo i full orkester. Skrovlig solist till konsertens fetaste orkester. Orkesterforte utan solist. Blåsarfanfarer och pådrivande slagverk. Kulminerar, klingar ut och lämnar plats för solistkadensen (Dance). Kvickt tempo, men ändå mer introvert reflekterande än bravurartat glansfullt. Lugnare. Mestadels använder solisten en ren, neutralt ofärgad ton. Skrovligare toner och högre tempo, mer extrovert. Enstaka blåsare smyger in under solisten. Orkestern ansluter grovt pulserande. Solisten fortsätter i kvickt tempo. Feast-kapitlet vidtar med vänligt orkesterkaos i frenetiskt tempo. Solist över tunnare orkester. Pulserande orkester, nu elegantare. Stillnar med lång didjeridoo-aktig ton. Klockslag annonserar att det är dags för Sunrise-kapitlet. Solist och diviserad stråkorkester, som i inledningen. Klockmelodi. Soliststämman med vitt omfång, löpningar och språng. Svävande djup ton. Mjuka, djupa stråkar. Pukslag. Gradvis stillnande musik. Harmoniskt borde konserten inte bereda ens konservativa lyssnare några problem. Dess eventuella nyskapande finner jag snarare i den fräscha orkesterklangen. Det är en väsentligen lyrisk konsert som har närmare till leken och fantasin än dramatiken. Korta, studsande toner från solisten. Orkestermelodi. Eteriska tapeklanger svävar uppåt. Uppåtstigande toner från solisten. Orgelpunkt ligger kvar en stund, men tystnar snart tvärt.

Veckans verk-text nr 163, avslutad 30 december 2002, reviderad 19 januari 2003. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Jesper Nordin, född 1971, Sverige:

Calm like a bomb

Finns även inspelad på:
Russolo-cd 2002 samt Nordin Musik 001: Daniel Möller, p2002
SR Records 2031/2032: Daniel Möller, p2006

Jesper Nordins hemsida återfinns på http://www.nordinmusik.se/, där man också kan höra ett utdrag ur verket. Herr Nordin förklarar om stycket på sin hemsida: ”Elektroniken är baserad på styrda improvisationer av violinisten Daniel Möller, folksångerskan Sofia Karlsson och Fredrik Lindqvist på elgitarr och mandola. Det melodiska materialet i stycket kommer från en vaggvisa skriven till Jesper Nordin av hans far. Titeln är tagen från en låt av rockgruppen Rage against the machine. Det enda som lånats från den låten förutom titeln är graden av intensitet.” Tony Lundmans intryck av stycket återfinns på http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/musiklass.nsf/165e8b1037b66e97412565a80054a371/62cf149936b6a7624125698900400c39!OpenDocument. Verket uruppfördes av Daniel Möller på Nalen i Stockholm 24 oktober 2000. Stycket har belönats i Luigi Russolo-tävlingen 2002, Pierre Schaeffer-tävlingen 2003/2004, Prix Ton Bruynél i Amsterdam 2001 och Salvatore Martirano Awards i Illinois, USA 2001. Partituret publicerades 2003 av Edition Suecia. Den ”officiella” biografin finns på http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/personer.nsf/LookupBiografier/1B7312F71F68FE8C412564E20051B93A?OpenDocument.

Violinen inleder med snabba tonkaskader. Tapestämman ansluter, först tjutande, sedan mer dämpat. Länge liggande, hög violinklang. Småkrafsande tape. Snabba fraser från skrovlig violin. Bullrande läten från tapestämman. Bullret crescenderar och blir dominerande. Siréntjutande violin kämpar för att tränga genom. Musiken stillnar. Violinen kliver fram, först med sprint, sedan med liggande, långa toner. Enstaka violinistsprinter över jämnt flytande omgivning, som långsamt förändras. Höga rop från den djupaste natur skänker stycket mystik och sprakande kulör. Ingen schlagertristess här inte! Tapeklangerna växer i amplitud och sammansatthet. Natur-ropen syntetiseras. Är det Sofia Karlssons stämma som processats så? Violinisten spelar kraftfullare ett tag. Har acklimatiserat sig i sin nya omgivning, börjat göra den till sin. Spröd violin över stillnande tapeklanger. Tunnas ut i sprött fågelsångslikt läte i tapen. Violinen aktiverar sig. Fast rytmik lägger grunden för härligt kumulativt skeende. Är rytmen balkanskt influerad? I vart fall brädar den vad som framförts på svenska dansgolv de senaste decennierna! Låt oss dansa oss in i extasen, helt utan de multinationella bolagens välsignelse! Brusigt bullrande tapeläten tillkommer. Bullret tar överhanden. Kulmination upplöser såväl rytmen som bullret. Musiken diminuerar. Länge liggande klanger i violin och tape. Stycket avslutas i tystnande tapebuller. Glädjen finns inom räckhåll, men triumfen hägrar i fjärran!

Veckans verk-text nr 216, avslutad 28 februari 2006. Skiv-info uppdaterad 1 november 2006 och 23 februari 2008. Införd här efter framgång i W-cupen 2003.

Massimo Carlentini, född 1966, Italien:

Mutamenti

för kontrabas & tape, k2000, 7 minuter
okänd bassist i inspelning via Internet

Jag stötte på här aktuella stycke när jag lyssnade genom musik som vunnit Luigi Russolo-tävlingen för elektroakustisk musik. Tävlingen är nu nedlagd, men då hade man gjort inspelningar av många av de premierade styckena gratis tillgängliga via Internet. En snutt ur stycket kan nu för tiden avlyssnas på http://www.cematitalia.it/servizi/bio.php?lg=eng&cat=comp&id=53 som också innehåller information om tonsättaren. Möjligen trakteras kontrabasen av Alessandro Vicard. Stycket uruppfördes i november 2000. Så värst mycket mer information går inte att uppbåda i dagsläget. Låt oss lyssna på musiken!

Är det slagverksläten eller djupa kontrabassträngar som inleder med snabbt rappande läten? Förmodligen en mix av båda ljudkällorna. Hur som helst, så etableras ett härligt groove i högt tempo. Djupa tapeklanger smyger in. Rytmiska höga tapeläten. Höga gnisslanden från kontrabasen eldar på. Dansant utlevelse i rytmiskt partaj. Ekoeffekter för in oss i dimman. Musiken diminuerar. Fortsätter i lägre tempo. Distade kontrabasklanger blandas med naturella. Fågelflöjtande höga läten från tapen. Maskinell tapestämma tar oss effektivt vidare. Pizzicaton längtar tillbaks till dansgolvet, men hittar inte rätt groove. Djup kontrabasmelodi. Maskinellt chuffande tapestämma. Metalliska pizzicaton. Legatoklanger från tapen. Kontrabasglissandon. Luddigt mjuka pizzicaton. Djupa bastoner förankrar oss i verkligheten. Undervattensaktigt bubblande tapeläten. Raskt chuffande tapeläten återkommer i modifierad klangdräkt. Där finns rytmiska likheter med ånglokens ljud. Tapeklangen ljusnar och stiger till väders. Kontrabasens klang känns väldigt oprecis. Förmodligen en följd av dess låga frekvens. Tapeklangerna skiftar tätt, men de hänger ihop med musikalisk logik. Ljusa läten. Perkussiva kontrabasinsatser. Ekodränkta ljusa tapeklanger. Bassisten arbetar intensivt. Maskinella, raska taperytmer. Tyvärr är kontrabasen tyst sista halvminuten. Tapeklangerna diminuerar tills intet återstår.

Veckans verk-text nr 259, avslutad 3 oktober 2008. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Per NÖRGÅRD, född 1932, Danmark:

Terrains Vagues

för orkester, k2000, r2001, 22 minuter
orkester med 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, tuba, pukor, 4 slagverk, piano, ackordeon & stråkar
Danska NSO/DR, Thomas Dausgaard, Chandos 2001

Terrains Vagues beställdes av BBC och uruppfördes 1 april 2001 i Londons Barbican Hall med BBC SO och Andrew Davis. Titeln kommer från ett poem av Klaus Rifbjerg och syftar på gränslanden mellan Kultur och Natur. Verket är dedicerat till Thomas Dausgaard. Stycket har tre satser som spelas attacca; Terrains, Vagues och Terrains Vagues. En utmärkt sajt om tonsättaren återfinns på http://www.pernoergaard.dk/eng/indhold.html. På http://en.ewh.dk/Default.aspx?TabId=2448&State_2953=2&workId_2953=23248 återfinns en programförklaring av tonsättaren.

Några brak från brasset inleder stycket. Kontrabasarna sätter an rak rytm med avsevärd energi. Dragspelet flåsar andfått. Ljusa blåsare och slagverk signalerar korttonat. En härligt anarkistisk inledning. Piccolo visslar i höjden. Violinerna skär med rakbladsvass egg genom ljudmassorna. En metronom tockar regelbundet. Funkigt sjudande häxkittel. Metronomen varierar sitt tempo. Betydande brassinsatser. Satsen har en väldig framåtdrivande kraft, är uppbyggd av små korta fraser iklädda skiftande instrumentering. Några legatoinsatser följs av gubbigt rättfärdigande brassfanfar. Diffusa klanger tar plötsligt över, muttrar en stund i basregionerna och leder utan paus till andra satsen.
Ljusa klanger tar över skeendet. Crescendo där också mellanstämmorna involveras. Planar ut kring fortenyans. Envis tvåtonersfras idisslas. Metronomerna aktiverar sig igen. Observera att de “spelas på” i den bemärkelsen att deras inställningar varieras och de slås på eller av. Kontrabasarna sågar fram svagsint monoton puls. Metronomerna tockar i olika hastigheter, vilket ger en fascinerande effekt. När metronomerna tystnar börjar musiken liksom snurra horisontellt kring sin egen axel. Glissandon kontrasterar vertikalt. Några fortissimobrakanden. Stråkrassel. Crescendo där de mörka instrumenten tar överhanden. Orkestreringen och inspelningen är fenomenala i det att alla klanger tränger fram med exemplarisk tydlighet. Blåsarglissandon. Kontrabasarna går loss i ett sektionssolo ackompanjerat av metronomerna. Dragspelet flåsar in. Pianot dunkar några ackord. Merparten av orkestern involverar sig. Steelpans gör sig hörda. Nya glissandon. Musiken varvar ned. Kvissliga violiner och långt hållet träblåsarackord. Pianot porlar kristallklart.
Tredje satsen sätter an attacca i ett högre tempo. Melodiska fragment som ger populärmusikaliska associationer avlöser varandra. Violinerna sätter an en vals men lyckas inte övertyga kollegorna om dess förträfflighet. Orkestreringen är ljusare här än i första satsen. Storbandsjazziga ansatser. Om det i första satsen var materialet som formade strukturen är det här strukturen som ger materialet dess spelrum. Såväl i musiken som i det egna livet föredrar jag det förra tillvägagångssättet. Vem/vad sätter agendan, bestämmer syftet? För mig har satsen kommit att gestalta individens strävan efter autencitet. Brasset och slagverket dominerar. Musiken intensifieras och ökar i tempo. Kontrabasarna sätter an rak rytm. Svårförståeligt avsnitt i fortissimo där i synnerhet violinerna och brasset tycks dra åt olika håll. Tunnas ut i några takters stråksats. Hornen töjer harmoniken rejält. Det börjar bli sent! Infall kommer och går, men lyckas inte samla sig till utsagor. Stycket har tappat sin energi, hankar sig fram på spaning efter ett värdigt sätt att sluta. Diminuerande stråkar. En sinusneutral ton avslutar verket.

Veckans verk-text nr 275, avslutad 19 mars 2010. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Fredrik Ed, född 1964, Sverige:

The Falling Veils

för blockflöjt, trombon, cello, k2002, 14 minuter
Das Orchester (Kerstin Frödin, Jonas Bylund, Chrichan Larson)

Ensemblesammansättningen tillhör som synes de mer udda men funkar riktigt bra vilket även Madeleine Isaksson bevisade i sitt fina stycke Failles (2003) för samma utomordentliga musici. Min inspelning härrör från uruppförandet på det tjockhultska Kulturhuset 21 februari 2003 under Stockholm New Music. Någon hemsida för Fredrik Ed kan jag inte hitta: vore inte en sådan på sin plats? Däremot levererar tonsättaren själv en omfattande verkkommentar på svenska MIC (klicka dig vidare från http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/micv5.nsf/AllDocuments/DE4E1A11C60848C9C1257228003385F6). Utdrag ur partituret återfinns på http://www.mic.stim.se/avd/Mic/Prod/micpdf.nsf/dl/GB894f1.pdf/$file/GB894f1.pdf.

Diffusa klanger stiger upp ur djupen. Vresiga forteinsatser från cellisten. Trombonisten håller sina toner läääänge, men i modest nyans. Blockflöjten sprintar iväg som en fågelfri ande. Trombonisten morrar till kort i forte. Tempot höjs. Blockflöjten och cellon följs åt unisont respektive kanoniskt en stund. Virvlande rörelser. Trombonisten börjar höras mer prominent. Lyriska sånger från blåsarna ställs mot småvresigt dolska anslag från cellisten. Några hyperskarpa Bartok-pizzicaton från cellisten. Nu är alla tre stämmorna rejält aktiva, deltagande som sanna subjekt för sig. Ensemblen är inte större än att kompositionen kan härbärgera starka individer utan att åhöraren riskerar att dränkas i ett kaotiskt gytter. Cellisten sätter in riktigt raska toner: kan det vara trettioandradelar? När blockflöjten släpper ut ånga efter cellons tågimitation inser vi alla att herr Ed även är begåvad med en humoristisk ådra. Trombonisten spelar här och annorstädes med sordin som resulterar i nasalt kräkljud. Nå, fjärtläten besparas vi i alla fall! Just som i ett idealt samhälle bidrar var stämma med det den är bäst på vilket maximerar nyttan för såväl individ som samhälle, eller stämma och komposition för att hålla oss till det musiska. I båda fallen består dilemmat i hur individen/stämman ska känna delaktighet i samhällets/kompositionens syfte och strävan. Tusen gånger hellre ett sådant dilemma än det förtryckets och de grusade strävandenas t-y-d-l-i-g-h-e-t liberalerna vurmar så exalterat demagogiskt för. Det vore galet att tala om en ledande roll, men blockflöjtens position är den mest exponerade både genom dess register och det stora antalet toner den har att leverera. Tempot har höjts. Musiken tätnar i fortenyans: kampmusik för vår individualistiska tid där man hellre bloggar på sin kammare än demonstrerar på våra gator. Blogga på bröder och systrar! Dra konsekvenserna pö om pö och låt oss sedan agera för ett värdigt samhälle! Trestämmigheten betecknar inte bara ensemblens numerär utan också stora delar av den klingande musikens uppbyggnad. Den består mestadels av tre självständigt förda melodilinjer, som dock blandar sig väl till en utmanande helhet. Lättköpta lösningar som kittlar åhörarens basalare drifter erbjuds vi tack och lov inte. Musiken stillnar och bromsar in. Är det nödrop som emanerar från ensemblen? Harmoniken tänjs. Bitvis rytmiskt unisona insatser. Musiken stillnar ytterligare. Kompositionen begynner känna trötthet vid kampen! Står någon harmonisk konsonans att finna i denna världen? Långa toner slingrar sig runt varandra. Ja, nog är människan människans glädje! Samarbete innefattar inte bara kamp och förtryck. Verket avslutas unisont. Framtiden brer ut sig framför oss.

Den första skivan den som blivit intresserad av Fredrik Eds musik bör skaffa är dB Productions 43 som rymmer orkesterverken Hyss (1995) och Drift (1997-8) samt sologitarrstycket Leash (2000). Därutöver finns Djävulen i klocktornet (2001) för stråkorkester på Chamber Sound 3034, Yl (1994) för altsax, tape och liveelektronik på dB Productions 17 samt Mit (1996) för 3 slagverkare på GAC 009. Här aktuella stycke finns tyvärr ännu inte utgivet, men nog får vi väl hoppas på ytterligare en snar porträtt-cd ägnad Fredrik Ed!

Veckans verk-text nr 235, avslutad 2 april 2007. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Fredrik Österling, född 1966, Sverige:

Blockflöjtskonsert, Thisbe

för blockflöjt & stråkorkester, k2004, 21 minuter
Dan Laurin, Norrbottens kammarorkester, Petter Sundkvist, konsertframförande

Fredrik Österling har vid sidan av komponerandet engagerat sig i många andra projekt; som författare till romanen Den musiska fronten, inom tonsättarföreningen FST, som statlig utredningssekreterare och nu senast som VD för Stockholms länsmusik och Stockholms läns blåsarsymfoniker. Här aktuella Thisbe uruppfördes 23 november 2004 i Arvidsjaur av Dan Laurin, Norrbottens kammarorkester och Petter Sundkvist. På http://www.mic.se/avd/mic/prod/micpdf.nsf/dl/GB2425f1.pdf/$file/GB2425f1.pdf finns ett utdrag ur partituret. Verket har tre satser, alla inspirerade av Ovidius Metamorfoser: Pyramus och Thisbe, Narcissus samt Orfeus och Euridice. Österlings hemsida återfinns på http://www.fredrikosterling.pp.se/

Blockflöjtisten inleder och får omgående understöd från stråkarna. Solisten rör sig över ett stort tonspann. Svällande djupa stråkar. Tempot är måttligt. Solisten sätter an några hypersnabba toner. Fortsätter med desto längre. Stråkarna tar upp melodiskt och rytmiskt distinkt tema som verkar vagt bekant annorstädes ifrån. Musiken fortsätter sökande. Det är bara i efterhand eller förväntan vi (kanske) ser förhållandena klart. Nuet är alltid en förvirrande prövning för den nyfikne sanningssökaren. Stråkarna spelar liksom avvaktande, återhållet. Solisten respektive stråkarna tycks (avsiktligt) befinna sig i olika världar vilket skapar avsevärda spänningar i musiken. Solisten sätter an riktigt höga toner. Mellanstråkarna tar åter upp det distinkta temat. Fiolerna och de lägre stråkarna kontrapunkterar spänningsalstrande. Ultralång ton med munspelsaktig klang. Rask solist med blockflöjtens härligt fuktiga träton. Avrundar långtonigt. Stråkarna aktiverar sig. Solisten går upp i sitt högsta register. Kantigt vasst violinackompanjemang. Tätnar med avsevärd laddning. Solisten avslutar förstasatsen mol allena med tre långa, milda toner i tre gånger upprepad fras.

Andrasatsen sätter in i mediumtempo. Solisten inleder i sitt mellanregister. Oftast pizzicaton i de lägre stråkarna, arcoinjektioner i fiolerna. Satsen har en väldigt berättande karaktär med blockflöjten som orator och stråkarna som ömsom pådrivande, ömsom understödjande åhörare. Härligt avspänd atmosfär där varken yttre eller inre faror hotar verksamhetens integritet och naturliga utveckling. Finge satsen lite exponering i radio, borde den bli omtyckt också av många som vanligtvis inte lyssnar till nutida konstmusik. Långt solistlöst pizzicatoavsnitt. Avslutas med lång, munspelsaktig ton.

Tredjesatsen inleds av stråkarna, varpå solisten tar upp raska toner i övre mellanregistret. Purrdrillar från solisten. Fylliga stråkinjektioner. Avsevärt oroligare stämning än andrasatsens. Spetsigt uppfordrande fras i violinerna. Alldeles under ytan verkar musiken vilja bryta ut i dans, men något håller den tillbaka. Den resultaterande musiken blir fascinerande dubbeltydig. Auktoritärt bestämda stråkar. Spänstiga stråkar. Solisten har en ojämn kamp att föra. Grubblande tendenser. Ytterligare några purrdrillar från solisten. Långre toner blir mer frekventa. Tempot sackar in pö om pö. Skrovligt skrapljud i de lägre stråkarna. Riktigt höga toner från en del av fiolerna. Sårigt expressivt. Solisten sätter an kortare toner. Glest artikulerad, men ändå distinkt rytmik. Diminuerar. Sorgset i uttunnad sättning. Korpar upp sig. Det modesta tempot till trots svänger musiken fint här eftersom tonsättaren och musikerna inser pausens/tystnadens/kontrastens funktion i svängskapandet. Nog blir det rent sensuellt! Solisten blåser långa fortissimotoner. Solistkadens inleds i det övre registret. Sprintar åstad. Tar sig ned i det lägre registret med långa toner. Konserten avslutas av solisten efter ett uthållet kollektivt fortissimoackord.

Österling-kompositioner på skiva omfattar sommaren 2010 Zælda (2001-2) för improvisationsensemble på Footprint Records 016 med Turbulens, Les voix du silence (2003) för 3 blockflöjter på BIS-CD-1425 med Trio Paradox, Nature morte (1997) för flöjt, klarinett, violin, cello & piano på Chamber Sound 98025 med Gageego!, On reaching for words (1998) för klarinett, viola & piano på dB Productions CD 74 med Obscura, Nine: the esoteric charm of austerity (2000) för altflöjt, viola & altgitarr på Phono Suecia PSCD 148 med Hot3, Modes d'expression (1996) för flöjt, klarinett, trombon, 2 violin, viola, cello, piano & slagverk på Atalante ATAECD 002 med Gageego! samt några vokalverk.

Veckans verk-text nr 283, avslutad 14 augusti 2010. Införd här efter framgång i W-cupen 2007.

Malin Bång, född 1974, Sverige

Fountain Club

för kammarorkester (14 st), p2005, 14 minuter
flöjt, oboe, klarinett, fagott, horn, trumpet, trombon, 2 violin, viola, cello, kontrabas, harpa & slagverk
KammarensembleN, Marit Strindlund, konsertupptagning

Här aktuella styck slog fullkomligt knockout på mig direkt jag hörde det! Malin Bång förvandlades i ett slag från en närmast okänd, ung tonsättare till en vars musik jag hyser de största förväntningar på. Hennes hemsida återfinns på http://www.malinbang.com/ och erbjuder bland annat klingande utdrag ur hennes musik. Här aktuella stycke uruppfördes i Västerås 25 januari 2005 av KammarensembleN och Marit Strindlund, ett framförande som också sändes i SVT 13 mars 2005. Än har vi inte kunnat glädjas åt några skivutgåvor med Malin Bångs musik, men de ska nog snart börja droppa in.

Cellon inleder och låter sin ton svälla. Fallande rörelse förstärks av kontrabasen. Smattrande högre stråkar ansluter. Tystnar helt en kort stund. Ny insats från basarna följs av rasslande högre stråkar. Om igen! Blåsarna involverar sig, men mest med diffusa utsagor. Cellisten kliver fram solistiskt i sitt höga register. Kontrabasen varierar inledningens fallande motiv. Blåsarinsatser med österländsk aura. Det fallande inledningsmotivet börjar bli riktigt bekant nu! Klarinetten har somt att anföra. Flöjten hetsar. Musiken tätnar långdraget, närmar sig småningom ett rejält partajande. Morrande trombon. Raska fagottrörelser. Klarinetten kliver åter fram med quasisolistiska ambitioner. Hög aktivitetsnivå trots att tempot inte är speciellt högt. Trumpeten ställer sig i främsta ledet. Blåsarna dominerar ljudbilden till skillnad från inledningen som vigdes helt åt stråkarna. Tät musik med många stämmor som vill lämna prominenta bidrag. Ändå hålls musiken samman utan att förfalla till en kaotisk röra. Tonsättaren har satt upp ramar som medger starka individuella uttryck utan att riskera styckets enhetlighet. De instrument som märks minst är oboen, hornet, violan och harpan. Musiken utstrålar en härlig livsglädje, aktivitetslust och infallsrikedom. Sånt här partajande är roligare att uppleva via musiken än i verkligheten, där det snart blir allt för tröttande. Musiken närmar sig en slags frimodig storbandsjazz av det mer avancerade slaget. Glesnar en aning. Börjar gästerna dra sig hemåt? Tunnas ut ytterligare. Höga stämmor dominerar. Violinerna och en klarinett slingrar sig runt varandra. Stillnar som för att gå till vila, men finner lite restenergi och tätnar istället utdraget. Trombonmorranden. Growlande trumpet och trombon leder åter tankarna åt jazzhållet. Händelsefattiga slutminuter. Uppstädning efter festens röra? Stycket avslutas stillnande. Ett visitkort som heter duga!

Veckans verk-text nr 252, avslutad 22 maj 2008. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Joakim Sandgren, född 1965, Sverige

pour un(e) flûtiste à bec et neuf musiciens

k2004-5, 18 minuter
för tenorblockflöjt, flöjt, basklarinett, trumpet, viola, cello, kontrabas, gitarr, piano, vibrafon
Kerstin Frödin, Ars Nova, Harald Eikaas (uruppförandet) = 18:30 minuter
Kerstin Frödin, Ensemble Ma, Staffan Larsson (via hemsidan) = 17:35 minuter

Personligen räknar jag Joakim Sandgren som en av de absolut viktigaste svenska tonsättarna verksamma i vår tid. Stilistiskt är han tveklöst hemmahörande bland de samtida modernisterna. Han är sedan 1999 bosatt i Paris, men upprätthåller kontakten med Sverige inte minst via musiker och ensembler. Vad som närmast behövs är en skivutgåva för att sprida ytterligare kännedom om hans raffinerade konst. Inte i första hand för hans skull, men för publikens! Här aktuella stycke uruppfördes av musiker angivna ovan 26 april 2005 under Borderlinefestivalen på Palladium i Malmö. Via tonsättarens hemsida (http://www.joakimsandgren.com/) kan såväl en inspelning som partituret laddas ned. Båda är angelägna för en närmare förståelse av musiken! Partituret inleds med spelanvisningar som också lyssnare bör känna till. En del av ljuden är svåra att härleda utan att kontrollera med partituret. Blaserat neutralt lär inte många förhålla sig!

Tvärflöjten inleder med långa brusande toner. Blockflöjten attackerar med korta, skarpa blåsljud. Djupa celloläten snubblar fram i vad som låter som ett mellanting mellan pizzicato och korta arcon. Blockflöjten hetsar rejält. Generalpaus. Tvärflöjten fortsätter sina långa, brusande anblåsningar. Svaras småningom av vassa blockflöjtsinsatser. Denna polarisering mellan flöjterna kommer att kvarstå genom nästan hela stycket, vara ett av dess kännetecken. Rytmiska insatser från ensemblen resulterar i tillbakalutat sväng. Just det groove som kan få mig att glädjestrålande storma en dansbana! Musiken tunnas ut. Flöjterna är fortsatt verksamma. Musiken tätnar igen. De djupa pianotonerna skapar en ödesmättat tragisk stämning. Kanske något ruvar inför kommande illdåd. Ensemblen tystnar. Blockflöjten sätter an korta, rytmiska blåsljud. Crescenderar. Ensemblen återupptar sin gärning, nu i högre tempo. Korttonade bakgrundsläten driver på genom sin rytmik såväl som den harmoniska rörelsen. Förflyttar oss både i tid och rum. Crescendo - diminuendo. Några korta generalpauser och en stunds avspänning. Blockflöjten för oss tillbaka till gärningarna. Crescenderar och aktiverar ensemblen. Stämväven tätnar. För den oinitierade kan alla anblåsningsljuden måhända synas komiska, som om en skara klåpare under arton minuter ideligen misslyckas med att ens forma toner. Själv har jag accepterat ljuden som musikalisk materia, bara av ett annorlunda och absolut fascinerande slag. Ljuden i sig alstrar en avsevärd spänning, vilket också understöds av musikens konstruktion. Små dämpat krafsande läten i korta notvärden från sologitarr. Blockflöjten återvänder. Svaras av skrapljud från cellon och ytterligare gitarrkrafsanden. Skarpa blockflöjtsinsatser. Diminuerar. Musiken tätnar när fler involverar sig, alla dock med tämligen tunna ljudbidrag, varför ”allt” kan urskiljas. Musiken är förunderligt levande, framkallar hos mig bilder av en savann fylld av alla slags djur, alla med sin egen agenda, men förenade av miljöns fertilitet. Det återhållna tempot kanske speglar en loj vaksamhet. Glesnar. Inledningens polarisering mellan tvärflöjt och blockflöjt är fortfarande verksam. Musiken tätnar igen. Metalliskt skramlande läten från vibrafonen. Snabbare rörelser. Fler aktiva stämmor. De olika instrumenten rör sig i radikalt olika tidsdimensioner om ock sammanhållna av styckets övergripande ramverk. Gitarren, cellon och kontrabasen har viktiga roller i att driva musiken framåt med snabba, korta, dämpade toner. De två inspelningar jag har haft tillgång till skiljer sig åt rätt rejält vad avser själva ljudupptagningarna. I uruppförandet med Ars Nova fokuseras solisten intill och ibland över överstyrningens gräns medan ensemblen återges mer diffust. Ensemble Ma-upptagningen ger en rimligare balans där ensemblen involveras avsevärt mer i ett sant kammarmusikaliskt skeende. Musiken glesnar. Raska blockflöjtsinsatser. Ensemblen tystnar. Långa skrapljud på konstant tonhöjd från solocellist. Tvärflöjten och blockflöjten lämnar sporadiska bidrag. Accelerando från solocellisten. Bromsar in och fortsätter med skrapande brusljud. Skrapljuden crescenderar. Generalpaus. Ensemblen återvänder med tillbakalutat, mäktigt sväng. Några raska blåsansatser från blockflöjten avslutar stycket.

Hösten 2009 finns följande inspelningar att tillgå kommersiellt med Sandgrens musik; souvenir I (2002) för stråkorkester med Musica Vitae och Eivind Gullberg Jensen på Chamber Sound CSCD 03034, solo per violoniste (2001) för violin & tape samt cordes sur bois (1997/2001) för violin solo med Fredrik Burstedt på Palette PALCD 986, berceuse (2003) för tre slagverkare med Spectra på GAC 009 samt pièces à conviction (2007-8) för flöjt & tape med Sophie Dardeau på hennes Waves-skiva (se http://www.sophiedardeau.com/).

Veckans verk-text nr 268, avslutad 15 november 2009. Införd här efter framgång i W-cupen 2007.

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

The Homepage of Walter Ekelin has been on the net since 16 January 2001.
The Hilding Rosenberg Pages has been on the net since 8 November 2001.
Both sections at City Network since 28 November 2009.