Verk 1980-1989

som har uppskattats i mina musikcuper,

kronologiskt ordnade

På veckans_verk.html finns den aktuella presentationen av musikstycken som jag uppskattar speciellt mycket. Den här sidan är ett arkiv för tidigare Veckans verk-texter.

Tonsättarens namn, levnads- eller födelseår, nation.
Kompositionens titel, besättning, katalognummer, tillkomsttid, antal inspelningar i då aktuella RED Classical Catalogue, speltid.
Tillgängliga inspelningar; solist(er), ensemble, eventuell dirigent, skivbolag, speltid om flera inspelningar är tillgängliga (för svensk tonsättares verk samtliga inspelningar jag känner till).
Presentation.
Ytterligare rekommendationer avseende aktuelle tonsättare.
Numrering, datering och vilken musikcup som föranlett skriverierna.

Pieces 1980-1989

that have been successful in my music cups,

chronologically ordered

On veckans_verk.html you'll find the latest presentation of pieces I especially enjoy. This page is an archive of old "Work of the week"-texts, chronologically ordered.

The texts won't be translated to English.

Composer's name, years & nation.
Composition's title, instrumentation, catalogue number, date, number of recordings in the then current RED Classical Catalogue, playing time.
Available recordings; soloist(s), ensemble, eventual conductor, record label, playing time if numerous recordings are available (all known recordings of Swedish pieces)
Presentation.
Further recommendations of pieces by the present composer.
Numbering, date and the cup that caused the text to be written.

De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Brian FERNEYHOUGH, född 1943, England:

Stråkkvartett nr 2

Förstafiolen inleder med kvicka rörelser, inledningsvis separerade av rejäla pauser. Bra bett och spänst i stråkföringen. Andrafiolen ansluter. Musik som prövar sig fram med öppet sinnelag och pronto delger oss sina upptäckter. Pauserna blir kortare. Violan ansluter. Quasi-unisont uppträdande av ensemblen. Cellon ansluter. Musiken fortskrider snabbt utan att verka det minsta stressad. Fortissimoinsatser alternerar med pianissimon och generalpauser. Cellon går sina egna vägar med legatosång i opposition till de andra stämmornas skrovliga nervositet. Glesnar en aning. Tätnar igen. Alla stämmorna sjunger sin egen sång. Stillnar. Pizzicaton lättar upp ljudbilden avsevärt och tillför ett muntert drag. Uppluckrade avsnitt alternerar med kompakt mångstämmiga. Harmoniken är naturligtvis uttänjd, men det låter aldrig illa. Höga glissandon blandar sig i leken. En rask argumentation som följer sin egen logik utan att ta den minsta hänsyn till eftersläntrarna. Att identifiera taktarterna eller ens stampa takten övergår min förmåga, men ytskiktet har så mycket stimulans att de djupare strukturerna får utforskas i en möjlig framtid. Att ta mig vatten över huvudet tillhör för övrigt en av de konstanta vanorna i min livsföring. Hur skulle man annars kunna utvecklas? Musiken tystnar och fortsätter med glesa, sköra ljud i pianissimo. Höga glissandon skapar en spöklik atmosfär med kittlande spänning. Några krafsanden. Fortissimoinsatser ger rädslan sitt befriande kroppsliga utlopp. Tystnar tvärt. Nya fortissimon. Tremolerar. Pizzicaton rusar åstad snubblande. Arcon i pianonyans. Höga, visslande violintoner avslutar stycket diminuerande.

Av Brian Ferneyhough rekommenderas framför allt Coloratura (1966) för oboe & piano, Time and Motion Study I (1977) för basklarinett, Time and Motion Study II (1973-6) för cello & elektronik, Stråkkvartett nr 2 från 1979-80, Superscriptio (1981) för piccolo, Intermedio alla ciaccona (1986) för violin, Stråkkvartett nr 3 från 1987, La Chûte d'Icare (1988) för klarinett & septett samt Terrain (1991-2) för violin & oktett.

Veckans verk-text nr 271, avslutad 16 januari 2010. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Brian FERNEYHOUGH, född 1943, England:

Superscriptio

för piccoloflöjt, k1981, 5 minuter
Roberto Fabbriciani, Arts Music 2006 (även på Spotify)
John Fonville, Einstein Records 1995 (via Spotify)

Superscriptio utgör första delen av Carceri d'Invenzione, en verkcykel för blandad besättning skriven 1981-86 i sju delar inspirerade av Piranesis sexton 1700-talsetsningar. Stycket uruppfördes i september 1982 av Roberto Fabbriciani på Venedigbiennalen. Partituret hanteras av Edition Peters. Tonsättaren berättar själv mer på http://www.editionpeters.com/resources/0001/stock/pdf/superscriptio.pdf

Inleds i övre stratosfären. Tempot är raskt, tonerna korta. Kort episod med regelbundet böljande tonföljd. Längre toner blir mer frekventa. Sackar in några takter. Kompositionen verkar sammansatt av ett antal melodiska flöden som alternerar med varandra, det traditionella sättet att ge polyfont lyft åt en enstämmig sats. Så samlat centrerad piccolons klang låter! Vid sidan av vanlig anblåsning förekommer sådan där tonen höjs markant, möjligen vad som benämns överblåsning. Annars märker jag inte av några speciella avantgarde-tekniker, men nog är stycket ytterst virtuost. För lyssnaren är musiken däremot lätt att tycka om och ta till sig genom dess höga aktivitetsnivå, inbjudande nyfikenhet och nakna ärlighet. Dynamiskt är stycket varierat med många schatteringar, ofta plötsligt skiftande. Glesnar med mer frekventa längre toner. En stunds kantigt spastisk rytmik. Långsamt tempo. Försiktigare anblåsningar. Lång ton. Arbetar sig uppåt de högre höjderna. Riktigt lång ton. Sätter fart igen. Fler långa toner. Och en radda korta. Avslutas med riktigt hög överblåsning.

Fabbricianis inspelning är markant bättre än Fonvilles genom behagligare instrumentklang och naturligare rytmik. Det senare ger framförandet en övertygande självklarhet.

Veckans verk-text nr 284, avslutad 26 augusti 2010. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Iannis XENAKIS, 1922-2001, Grekland, Frankrike:

Shaar

för stråkorkester (16+14+12+10+8), k1982, 13 minuter
Luxemburgs PO, Arturo Tamayo, Timpani 2001

Shaar betyder ”port” på gammal hebreiska. Stycket beställdes av Testimonium-festivalen och uruppfördes 3 februari 1983 i Tel Aviv av Jerusalem Sinfonietta och Juan Pablo Izquierdo. Partituret hanteras av Editions Salabert. Stycket är ensatsigt men sammansatt av flera distinkt olika sektioner, ofta separerade av en generalpaus. Den här musiken gör mig verkligen glad, stärker hela mig all dess svärta till trots. Eller kanske just därför!

Unisona sforzandon inleder distinkt som en taggad tungviktsmästare. Alternerar med unisona glissandon. Vildsint intermezzo. Blir diffust upplöst. Kort generalpaus. Fortsätter med nya unisona sforzandon, nu mer långtonande. Obstinat protesterande med en fyraårings fulla kraft och sura grimas. Tremolerar. Skiftar tvärt till lättsinnigt korttonat i högre tempo. En hysterisk dans? Tappar koncepten helt några takter. Samlar sig snart till disciplinerad hysteri av queer-minimalistisk modell. Kommer i gungning några takter. De lägsta stämmorna återansluter. Violinerna individualiseras till en tät svärm av attackgetingar. Tunnas ut en aning. Avslagna pulser med glissandon i bakgrunden. Kraftfulla injektioner från de lägre stämmorna. Kort generalpaus. Fortsätter polariserat med violinskrin och dramatiserande injektioner från de lägsta stråkarna. Gigantiskt glissando faller djupt. Tar mark med eftertryck. Sårigt dissonant. Musiken är så makalöst primitiv att den ger reptilhjärnan en välbehövlig genomkörare. Inte ens Jan Björklund torde ha problem med dess t-y-d-l-i-g-h-e-t. Rivjärnsskrovliga insatser. Kort generalpaus. Fortsätter korttonat staccaterat i markant högre tempo. Inledningen kunde nästan vara en modern blinkning till Stravinskijs neoklassicistiska period. Notera hur ensemblen skiktas avseende notvärdena. Den här dansen skulle jag vilja karaktärisera som sprättigt uppvisande och ironiskt distanserad. Kanske en yngling som visar upp sina färdigheter och förtjänster inför Nattens Drottning. Peripetin nås och musiken växlar riktning i några sanslöst udda takter där man liksom spelar baklänges upp och ned. Blir maniskt upphetsat. Tremolon biter sig fast med en illers envishet. Borrande glissandon alternerar med uppkäftigt distinkta rytmer. De lägre stråkarna sätter nu och då an pulserande injektioner. Stycket kulminerar mångstämmigt. Tystnar tvärt och släpper fram en soloviolin som snart får sällskap av en fiolkollega. Hela fiolsektionen ansluter fulltonigt med penetrerande skärpa. Mikrointervall kryddar anrättningen. De lägre stråkarna tar över skeendet. Tunnas ut i kontrabasarna. Enstaka, men alltfler ljusare stämmor i rask soluppgång. Diminuendo - crescendo. Avslutas med ett fylligt, mångtonigt ackord.

Av Iannis Xenakis rekommenderas framför allt Syrmos för 12 violin, 4 celli, 2 kontrabas (1959), st/4, 1-080262 för stråkkvartett (1956-62), Pianokonsert nr 2 (Erikthon, 1974), Noomena för orkester (1974), Jonchaies för orkester (1977), Shaar för stråkorkester (1982), Tetras för stråkkvartett (1983), Tracées för orkester (1987), ATA för orkester (1987), Troorkh för trombon & orkester (1991) samt Roáï för orkester (1991).

Veckans verk-text nr 289, avslutad 8 december 2010. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Tristan MURAIL, född 1947, Frankrike:

Désintégrations

för kammarorkester (17 st) & tape, k1982-3, 22 minuter
Ensemble InterContemporain, David Robertson, Accord 1993
kammarorkester med 2 flöjt, oboe, 2 klarinett, fagott, horn, trumpet, trombon, 2 slagverk, piano, 2 violin, viola, cello, kontrabas

Tristan Murail är sedan 1997 verksam som kompositionsprofessor vid Columbiauniversitetet i dollarlandet. Sin första ryktbarhet erövrade han som en av de tidiga spektralisterna. Här aktuella styckes titel refererar just till en spektralistisk kompositionstekniken där ljud spaltas upp i sina ingående beståndsdelar. Stycket uruppfördes på IRCAM i Paris 15 februari 1983 av Ensemble Intercontemporain och Peter Eötvös. Partituret hanteras av Éditions Henry Lemoine. Murails hemsida finns på http://www.tristanmurail.com/en/index.html och bjuder på en utförligare presentation av här aktuella stycke på http://www.tristanmurail.com/en/oeuvre-fiche.php?cotage=28227 (kolla också pdf-filen!).

Ihåligt eteriska klanger inleder. Några akustiska instrument ansluter och sätter an ett långsamt tempo i mezzofortenyans. Långa klanger blandas med slagverkspärlor. Glesnar och stillnar ytterligare. Det är en ödslig värld musiken målar upp. Svällande fortepulser åtskiljda av flytande klanger. Några vibrafontoner föranleder dramatisering och tempohöjning. Ytterligare något nytt börjar växa fram från tremolerande stämmor. Diminuerar, men tar snart nya tag. Driver stycket framåt med gott mod. Blippläten erinrande om hur den kommande förmodat sterila dataåldern gestaltades i gängse åttiotalsfilmer. Tempot stegras ytterligare, men rytmiken är fortfarande mer flytande än markerad. Musiken börjar bli rent angelägen, försöker att nå ut ur sin inbundna komfort. De djupaste regionerna mullrar till. Brass. Tystnar och bromsar in med långa toner. Fortsätter med sprött klingande slagverk i aningen högre tempo. Tankegods med en kemisk formels precision och döda skönhet. Långa vemodsfyllda toner från blåsare och stråkar blandar sig med de glittrande slagverkspärlorna. Dra på trissor! Till och med ett engelskt horn får stämma upp en mild klagosång. Crescendo med tätnande stämväv. Fortissimo i raskt tempo. Några Våroffer-aktiga sforzandon. Jag misstänker att Frank Zappa gärna hade varit upphovsman till det här avsnittet! Kanske var han en inspirationskälla? Kulminerar och fortsätter med emfatiska långa toner. Elektronikens inverkan på klangbilden varierar i styckets olika sektioner, men påverkar överlag i så pass omfattning att de resulterande klangerna blir helt unika, i synnerhet när man beaktar verkets tillkomsttid. Ny kulmination följs av kort generalpaus. Forteinsatser av överledande karaktär. Pianonyans i långsamt tempo. Långa, flytande klanger. Crescendo till mezzoforte. Långa klanger och nytt slagverksglitter. Titt som tätt fräser ett forte till. Fortissimo i raskt tempo. Korttonad hetsighet påminnande om Pierre Boulez’ underbart ”organiserade delirium”. Gradvisa tempoväxlingar och täta taktartsbyten. Kulminerar med rejäla dissonanser i länge uthållna ackord, men ändå inte med urkraften i furstens befallning i Prokofjevs trettiotalsbalett Romeo & Julia. Upplöses i elektronisk dimma med gnistrande diamanter. Sackar in och blir gradvis mer flytande i rytmiken. Blåsare verkar vilja bygga något mer grandiost. Svävande eteriska klanger tar ner ambitionerna till det lilla livets nivå. Crescendo. Svällande fortissimopulser som i inledningen, men nu åtskiljda av distinktare klanger där pianisten har en quasikonsertant funktion. Från förvirring till beslutsamhet? Träblåsare sätter an några ”organiserade delirium”, men nu snarare till salongsberusningens lov! Kulminerar med en sista rusch, krönt av en cymbalkrasch varpå stycket diminuerar tills bara tystnaden och våra egna liv återstår.

Veckans verk-text nr 279, avslutad 20 maj 2010. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Pierre BOULEZ, född 1925, Frankrike;

Répons

för piano, piano/synt, harpa, cimbalom, vibrafon, xylofon/glockenspiel, kammarorkester (2 flöjt, 2 oboe, 3 klarinett, 2 fagott, 2 horn, 2 trumpet, 2 trombon, 1 tuba, 3 violin, 2 viola, 2 cello, 1 kontrabas) & live-elektronik
version 3, k1980, r1981-4, 43m
Dimitri Vassilakis, Florent Boffard, Frédérique Cambreling, Michel Cerutti, Vincent Bauer, Daniel Ciampolini, Ensemble InterContemporain, Pierre Boulez, DG 1996

Under sjuttiotalet klev Pierre Boulez fram som en av de ledande världsdirigenterna. 1977 blev han chef för IRCAM i Paris, en välfinansierad statlig institution för bland annat forskning kring datateknikens användande i musikutövandet. Här aktuella stycke använder resultaten av sådan forskning. De sex solisternas ljud fångas upp och transformeras i realtid av en dator, spelas upp i sex högtalare. Det praktiska realiserandet har utförts av Andrew Gerzso.
Répons beställdes av Sydvästtyska radion. I sin första version var stycket runt 17 minuter och hade premiär 18 oktober 1981 på Donaueschingen-festivalen. Version 2 var runt 35 minuter och uruppfördes 6 september 1982 i London. Version 3 presenterades först 22 september 1984 i Turin. Tonsättaren var själv dirigent vid alla tillfällena. Här aktuella cd-inspelning "överensstämmer till största delen" med Turin-versionen. Titeln refererar till responsorieformen i gregoriansk musik. Styckets harmonik baseras på Paul Sachers på notbenämningar överdådigt rika efternamn. Répons är dedicerat till Alfred Schlees på Universal Edition 80-årsdag. Partituret handhas också av just Universal Edition.
Verket är indelat i introduktion, 8 sektioner och coda. Vid konsertframföranden är orkestern placerad i salens centrum, på alla sidor omsluten av publiken och med solisterna och högtalarna ytterst, alldeles intill väggarna. Inte ens surroundsystem klarar väl av att återge det i hemmiljö, så om någon ambitiös konsertarrangör i dina kvarter får för sig att sätta upp stycket kan det vara värt att ta tillfället i akt!
Ytterligare material om Boulez och Répons finns på bland annat http://www.andante.com/article/article.cfm?id=20327, http://www.themodernword.com/joyce/music/boulez_repons.html och http://xenakis.ircam.fr/articles/textes/Boulez88c/

Blåsarna dominerar starten, men stråkarna bidrar med spänstigt stuffande i raskt tempo. Tunnas ut och dämpas till musik med undertryckt, orolig stämning varur spridda infall växer upp, expanderar och snart sjunker tillbaka. Små melodiska knorrar. Kort forte från hela ensemblen. Återgår till det undertryckt spända. Långa klarinettoner. Den här musiken fokuserar lyssnarens uppmärksamhet fint. Forte. Aktivare spel i mezzoforte. Bakgrundsmusiken utgör ett mjukt, diffust skikt av klanger samlade i mellanregistret: kunde faktiskt vara elektronik lika gärna som instrumentljud. Melodiska infall stäms upp distinkt, avrundas genom långa drillar. Här i introduktionen är bara den centralt placerade kammarorkestern aktiv, men den används solistiskt snarare än unisont. Aktiviteten har ökat. Tätare ljudbild. Mestadels korta toner i förgrunden mot vilande, långa i bakgrunden. Melodier/fanfarer tar överhanden. Ruscher/crescendon böljar in och ut som havsvågor. Nu mer unisont än tidigare. Markant tempohöjning med haltande rytmmarkeringar från det djupa stråket. Avrundas stillnande och övergår omgående i

första sektionen. Solisterna gör överraskande stark entré med arpeggion från en annan dimension. Klingar ut. Nya arpeggion. Elektroniken griper in och förvandlar solisttonerna, därmed öppnande ytterligare en dimension. Orkestern svarar. Stillnar. Kort orkesterforte. Arpeggion med varierande klanger allt efter de sex solistinstrumentens klangkvalitet och vilken elektronisk förvandling som har satts in. Nytt ensembleforte. Fortena sätter in kraftfullt, distinkt, ebbar ut som ringar efter en sten kastad i vatten och övergår i solistarpeggion. Nytt forte. Crescenderar och klingar ut. Stillnande avslutning.

Andra sektionen inleds lugnt. Solisternas instrument har alla toner med kort varaktighet. Här excellerar de i drillar. En överväldigande, varm våg av drillar från solisterna växer upp och slår över en. Sjunker tillbaka. En spänstig liten blåsarmelodi presenterar sig. Ny drillvåg med vitt frekvensomfång. Blåsarmelodin tittar fram ännu kortare. Melodisk pianosolist. En ny våg av drillar, glittrande. Tystnar och övergår attacca i

tredje sektionen, som inleds med hyperspänstigt stuffande från kammarorkestern. Nu är stycket definitivt etablerat, det föregående preludierandets tid är förbi. Fint fokuserad musik som jag gillar skarpt rytmiskt och melodiskt. Klangerna är samlade i mellanregistret, varför musiken får en mild karaktär det höga tempot och den fräna attityden till trots. Elektroniska ljud med längre varaktighet blandar sig i leken, men kan inte bromsa in den kortandade grundpulsen. Solisterna vilar i den här sektionen. Stillnar i uthållna toner och övergår i

fjärde sektionens långsamma tempo. Solisterna återansluter med drillar över skiftande orkestersats. Lågmält spänd musik med framkikande infall och utbrott. Pianot alternerar mellan melodier och drillar. Vresiga bakgrundsfigurer från stråkar respektive trumpet. Lång, hög elektronisk stämma svävar högt över instrumenten. Allt fler instrument ansluter efterhand vilket resulterar i ett långdraget crescendo. Starkare accenter rytmiserar. Den här sektionen har en mäktigt framåtdrivande kraft. Allt sitt raffinemang till trots med en primitiv urkraft, i just det avseendet faktiskt inte olikt det geologiskt mäktiga hos Anton Bruckner eller Allan Pettersson. Starkare nyans. Blåsare med unisona bredsidor och rappa fanfarer. Här hettar det till rejält. En slags kulmination nås. Pianosolist. Den skyhöga elektroniska klangen är fortfarande kvar. Drillarna blir mer prominenta. Mattas av.

Femte sektionen vidtar attacca i raskt tempo. Slagverkssolisterna med torra träklanger. Stråkarna med vresiga inlägg. Cimbalomsolisten går loss. Stråkarna spelar kvickt i höga lägen, sätter rytmen som man ju annars är van att höra i det djupa registret. Pianosolist. Elektroniken griper in. Stråkarna. Satsen är uppbyggd av alterneringar mellan solistinsatser och stråkavsnitt. Elektroniken förändrar emellanåt ljudbilden drastiskt till något undervattensaktigt dämpat/ihåligt. Spänstiga blåsarruscher avslutar och leder attacca över till

sjätte sektionen, som inleds med forte i högre tempo. Ljusa drillar från solistgruppen. Orkestern ansluter. Musiken rusar åstad till synes okontrollerat som en skenande häst. Virvlande blåsarmelodier. Rappande pizzicaton. Hysterin tilltar. Djupa toner från tuban som annars knappt märks. Virvlande melodier. Absolut sanslöst! Frenetiskt aktiv musik med tät stämföring utan att det blir ett grötigt gytter. Extatisk glädjeyra. Envetet pulserande rytmer. Karusellmusik. Instrumenteringen mörknar efterhand. Boulez har talat om Répons ”spiralform” och för just den här sektionens musik tycker jag mig förstå precis vad han avser. Tunnas ut. Fanfaraktiga ruscher i blixtrande tempo piskar musiken till en kulmination som attacca övergår till

sjunde sektionen som fortsätter det raska tempot och vars första halvminut kunde ha tillhört sjätte sektionen. Stillnar i långa toner. Orkesterfraser med större dynamisk spännvidd dramatiserar musiken. Elektroniskt vanställd pianostämma. De här melodiska fanfarruscherna gillar jag skarpt. De har riktning, spänst, kraft och skärpa. Djupt spelande pianosolist. Småvresig orkester. Brassfanfarer. Svalkas av solistarpeggion. Ljusa fanfarer med raketspänst. Stillnar. Kvicka melodier med dynamisk spännvidd. Rytmiskt med Stravinskij-skärpa. Arpeggion. Viss regelbundenhet i rytmiken, som här förlagts i violinerna. Det drillas något enormt i det här stycket. Duett mellan stråkrytm och blåsarrytm. Tunnas ut och bromsar in. En långsammare fanfarrusch leder attacca till

åttonde sektionen som inleds avspänt med jazzigt promenerande baspizzicaton. Stråkarna oroar genom höga tremolon. Blåsarna töjer harmoniken. Pizzicatona tystnar men det lugna drivet finns kvar i musiken. Blåsarna tar åter upp spänstigt fanfarruschande melodier. Underbart slappa, nonchalanta klacksparkspizzicaton. Storbandsjazziga blåsarkörer. Den mest omedelbart tillgängliga delen av stycket. Roligare hängmatte-ackompanjemang än de flesta Sommarpratare. Tempohöjning avslutar åttonde sektionen och leder attacca till

codan som inleds dramatiskt med kort tremoloattack från orkestern. Tunnas ut i solistarpeggion. Stillnar i djuuupa pianotoner. Arpeggion från solisterna slår åter in som ljumma havsvågor, också med sådanas periodicitet. Stillnar. Arpeggiona fortsätter. Pianots arpeggion med dramatisk laddning. Harpans arpeggion som en vän smekning. Slagverk med ihåligt ekande klock-/skrot-klang. Cimbalomens klang är verkligen säregen. Solist-arpeggiona dominerar codan helt, orkestern är tyst. Slagverket med klock/skrot-klang avslutar försynt.

Av Boulez musik rekommenderas tills vidare främst Éclat-Multiples (1964-70) för kammarorkester, Répons (1980-4), för piano, piano/synt, harpa, cimbalom, vibrafon, xylofon/glockenspiel, kammarorkester & live-elektronik, Dialogue de l'ombre double (1982-5) för klarinett & tape samt Anthèmes I (1991) för soloviolin.

Veckans verk-text nr 181, avslutad 19 juni 2003. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Iannis XENAKIS, 1922-2001, Rumänien, Grekland, Frankrike

Thalleïn

för flöjt, oboe, klarinett, fagott, horn, trumpet, trombon, 2 violin, viola, cello, kontrabas, piano & slagverk
k1984, 17 minuter
Ensemble InterContemporain, Michel Tabachnik, Erato 1990

Iannis Xenakis tillhör den illustra skaran av mina favorit-tonsättare. Hans musik är oftast våldsam och kraftigt dissonant, så det gäller att vara i balans för att kunna ta den till sig. Texter om hans biografi finns bland annat på http://www.everything2.com/index.pl?node_id=92157 och http://www.iannis-xenakis.org/english/bio.html.
Här aktuella stycke beställdes av London Sinfonietta som också uruppförde det under Elgar Howarths ledning 14 februari 1984. Det är dedicerat till Michael Vyner och London Sinfonietta. Partituret är publicerat av Editions Salabert. Stycket spelas utan satspauser. Ordet Thalleïn betyder ungefär att gro, växa, knoppas.

Verket inleds med ett gällt vrål i full ensemble.Fortsätter med nya vrål i mindre besättningar. Samlas till rak rytm i blåset, fortsätter i stråkarna. Spurtar iväg i raskt tempo. Klingar ut i tystnad. Blåsare startar om. Solopiano. Tystnar. Blåsare återstartar. Nytt pianosolo. Ensemblen återansluter och etablerar en tät väv. Tempohöjning. Slagverk med ringsignaler som från cyklist. Tunnas ut och sackar in. Trumpeten blåser sig till främre ledet. Buande trombon. Glissandi i unisona stråkar skakar om. Trombonfras borrar sig djupare. Uttunnat med piano och slagverk. Blåsare ansluter stämma för stämma och etablerar en polyfon väv. Rop i höga blåsare mot pianomuller och slagverksklapper. Avsnittet börjar klart och tydligt, men blir mer komplext allteftersom fler stämmor ansluter med sin egen linje. Unison rytm i blåset. Stillnar och sackar in till en polyfon väv av blåsarstämmor. Tätnar när stråkarna ansluter. Fallande melodi glider förbi. Tunnas ut till folkmusikaliska stråkar. Unison rytm, först i stråkarna, sedan förskjutet i blåsare. Soloviolin. Fallande unison melodi i stor ensemble blir närmast hypnotiserande genom tät upprepning. Distinkta forten alternerar med ljusa soliststämmor. Tätnar. Tystnar till slagverksknattranden. Trumma och pukor dunkar loss. Piccoloflöjten ansluter och ger det hela en naiv karaktär med sin lilla slagdänga. Oboe ansluter. Flera blåsare! Trumpetfanfar för musiken vidare. Piano. Pukor. Pianot och slagverket håller samman musik som spretar hejvilt med ensemblens alla stämmor. Tempohöjning med unisont blås. Tunnas ut till trumpet och trombon. Pukkaskader ansluter. Blåsarforten. Stråktremolon växer fram. I ett jävligt snyggt skeende förvandlas tremolona gradvis till glissandi. Utryckningslarmande glissandi. Stråkar lugnar ned musiken. Sköra stråkar. Brusigt slagverk avslutar verket stillnande.

Veckans verk-text nr 197, avslutad 3 juni 2005. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Pär Lindgren, född 1952, Sverige;

Bowijaw

för stråkorkester (6+6+4+3+2), k1984, 1 insp, 12m
Stockholms Nya Kammarorkester, B Tommy Andersson, konsertinspelning
Finns även inspelad på;
Phono suecia 21; Stockholms CO, Esa-Pekka Salonen, p1992

Pär Lindgren härstammar från Göteborg, studerade komposition för Gunnar Bucht och Lars-Gunnar Bodin och har nu själv axlat manteln som kompositionsprofessor. Hans stycke Oaijé, lines and figurations för orkester från 1993 har belönats både med de internationella radioproducenternas Rostrumpris och Musikaliska Akademiens Stora Christ Johnson-pris.

Här aktuella styckes namn är sammansatt av det engelska ordet för stråke (bow) och namnet på en afrikansk folkgrupp som lever kring Nigerdeltat (ijaw). Det ensatsiga verket uruppfördes 27 november 1984 av Stockholms Nya Kammarorkester och Andras Mihaly i Konserthuset. Partituret publicerades 1995 av Edition Suecia.

En svärm av ilskna bålgetingsstråkar inleder i spridd formation. Samlar sig till härligt ruggig forteattack. Splittrar åter upp sig på självständiga stämmor. Frenetiskt aktivt. Skrovligt, mångstämmigt och snabbt i de ljusare stämmorna, kraftfullt i de lägre. De ljusa stämmorna stiger upp i den övre stratosfären. Stillnar. De höga stämmorna drar igång en närmast lekfull musik. Skarpare attacker från mellanstråkarna. Underbart mångstämmigt! Jag tänker inte på harmoniken när jag hör den här musiken, det är tillräckligt att försöka följa alla stämmorna, de dynamiska växlingarna och de olika klangschatteringarna. Rytmiken får också stryka på foten. Tunnas ut tills bara stillsamt, fina stämmor återstår. Aktiveras. Fokuserade attacker, fortfarande med många stämmor, men nu mer enade till karaktären. Tunnas ut. Attacker. Tunnas ut till raska, lekfulla höga stämmor i ackompanjemangsroll under spridda attacker. Tunnas ut och stillnar nästan helt. Känsligt och försiktigt. Omstart med aktivare stämmor. Avbryts av plötslig generalpaus. Ny omstart med dovare klanger i lägre tempo. Högre stämmor aggreverar musiken. En del klanger erinrar om de gitarrljud popgruppen My Bloody Valentine excellerade i några år senare. Rasslande läten från vad? Forte med unisona attacker från de lägre stråkarna. Udda rytmiskt pulserande lockar fram ett leende. Försvinner upp i etern och förvandlas till spanskt gitarrklingande violiner (akustisk, klassisk gitarr alltså!). Svajande klanger växer sig allt större ovan gitarrfiolerna och det rytmiska pulserandet. Folkmusik för vår tid? Sanslöst udda syntes! Avslutning med rund, mjuk emfas.

Porträtt-cd:n Phono Suecia 21 inkluderar förutom Bowijaw även Shadowes that in darknesse dwell, a fantasie on a song by John Dowland för sopran & kammarorkester (1982-3) med Marosensemblem & Miklos Maros, Fragments of a circle för orkester (1990) med Sveriges Radios SO & Leif Segerstam samt Guggi-guggi för trombon & tape (1991) med Christian Lindberg. Annan musik av Pär Lindgren på skiva inkluderar Oaijé, lines and figurations för orkester (1993) på Rostrum-boxen MGN/IRC 97006 med Sveriges RSO & Esa-Pekka Salonen, Beep-ooh för klarinett & slagverk (1995) med Martin Fröst & Niklas Brommare på BIS 744, Seacuts för stråkkvintett & slagverk (1995-6) med Tämmelkvartetten, Anders Löfgren & Jonas Sjöblom på Atrium 0630-17971-2, Islands för trombon & orkester (1997) på Infogram 038 med Christian Lindberg, Stockholms PO & Alan Gilbert.

Veckans verk-text nr 131, avslutad 17 juni 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Pierre Boulez, född 1925, Frankrike

Dialogue de l'ombre double

Klarinett & tape (klarinett-stämma), k1982-5, 18 minuter
Alain Damiens, DG 1996

Dialogue de l'ombre double komponerades som en hyllning till Luciano Berio på hans 60-årsdag 1985. Verket uruppfördes av Alain Damiens 28 oktober 1985 i Florence. Stycket är direkt inspirerat av scenen L'Ombre double ur Paul Claudels pjäs Le Soulier de satin (Sidenskon) från 1924. Verket är instrumenterat för en live-klarinett och en förbandad klarinett, som skickas ut genom sex högtalare vilka omsluter publiken. Vid lyssning via en vanlig stereoanläggning kommer live-klarinetten rakt framifrån, den bandade från vänster och/eller höger.
Stycket är indelat i 13 sektioner; Sigle initial, Strophe I, Transition I à II, Strophe II, Transition II à III, Strophe III, Transition III à IV, Strophe IV, Transition IV à V, Strophe V, Transition V à VI, Strophe VI och Sigle final. De sex Strophe-sektionerna spelas av live-klarinetten, de övriga av band-klarinetten. Oftast överlappar sektionerna varandra.
1995 arrangerade Pierre Boulez stycket för fagott & elektronik. En inspelning finns med Pascal Gallois (Stradivarius). Klarinettversionen finns även inspelad av Alain Damiens (Erato 1990), John Bruce Yeh (Koch 1991) samt Volker Hemken (Edition Zeitklang). Noterna finns publicerade av Universal Edition.

En lekfull klarinett kastar toner i mellanregistret mellan vänster och höger högtalare. Klangen är lite dämpat dov. Många av tonerna avslutas tvärt efter crescendo.
Strophe I: Live-klarinetten gör entré med markant mer närvarande, mindre processad, klang. Snabba tonkaskader leker vidare, nu också i ett högre register. Yrselframkallande virtuoseri och livsglädje.
Band-klarinetten jagar vidare med dämpat grubbel och korthuggna forte-utbrott: tvåstämmigt.
Strophe II: Live-klarinetten fortsätter grubblerierna. Introvert, nervös musik. Tempot är nu mer modest. Resonansen varierar från ”ingen” till rikt ekande, flera gånger tvärt skiftande.
Band-klarinetten bromsar in tempot ytterligare genom långa toner. Dess klangvärld är generellt annorlunda, mer resonansrik, än live-klarinettens. Melodik med långsam, djup andhämtning.
Strophe III: Live-klarinetten glider in närmast omärkligt. Långa toner och korthuggna forte-utbrott.
Band-klarinetten fortsätter inledningsvis som föregående sektion, men börjar snart exekvera små melodisnuttar, småningom i högre tempo och i tätare insatser. Ljuden jagar varandra mellan högtalarna.
Strophe IV: Live-klarinetten fortsätter det raska, lekfulla tonflödet. Virtuos livsglädje och överflödande melodisk uppfinningsrikedom.
Band-klarinetten smyger vidare med raska, korthuggna tonkaskader. Det finns ett eko i bakgrunden som ger en annan atmosfär åt dess stämma.
Strophe V: Live-klarinetten tar över med korthuggna staccaton i raskt tempo. Mer aggressiv musik genom starkare amplitud och ljusare toner. Några upprepade tonkombinationer erinrar vagt om Paul Dukas Trollkarlens lärling (1897): sekvensen där sopkvastarna tar makten.
Band-klarinetten fortsätter tvåstämmigt med raskt grubbel och melodiska forte-utbrott. Två distinkt olika klangkaraktärer.
Strophe VI: Live-klarinetten glider in med distad stämma. Smutsiga toner som hos en expressiv blues-klarinettist. Nu börjar kontrasterna tillta: i tonhöjd, tonlängd och klang. Här finns en långfrasig, rent musikantisk melodik.
Band-klarinetten ansluter först till det smutsiga bluesidiomet, men fortsätter snart med raska tonkaskader av klassisk renhet. Överflödande rik melodik. Musikaliskt tror jag att verket ”handlar om” att forma sammanhängande melodier, att nå det lyriska. Verket avslutas med lääääänge uthållna toner, nu också i det högsta registret.

Av Boulez musik rekommenderas tills vidare främst Éclat/Multiples (1964-70) för kammarorkester, Répons (1980-4), för piano, piano/synt, harpa, cimbalom, vibrafon, xylofon/glockenspiel, kammarorkester & live-elektronik, Dialogue de l'ombre double (1982-5) för klarinett & tape samt Anthèmes I (1991) för soloviolin.

Veckans verk-text nr 191, avslutad 8 april 2005. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Henri Dutilleux, född 1916, Frankrike;

Violinkonsert, L'Arbre des songes (Drömmarnas träd)

för violin & orkester (3 flöjt, 3 oboe, 4 klarinett, 3 fagott, 3 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, pukor, 5 slagverk, piano/celesta, harpa och stråkar)
k1983-5, 23m
Olivier Chevalier, BBC Philharmonic, Yan Pascal Tortelier (konsertinspelning)

Henri Dutilleux tillhör de mer konservativa av vår tids tonsättare. Pierre Boulez blev så upprörd vid uruppförandet av hans första symfoni (1951) att han i stället för att applådera vände ryggen till, d-e-m-o-n-s-t-r-a-t-i-v-t. Själv finner jag definitiva kvaliteter i Dutilleux’ musik. Han har en högt utvecklad personlig stil med drag från impressionismens raffinemang och neo-klassicismens driv och klarhet. Kanske kommer han inte att bli en av mina ‘favorittonsättare’, men musiken förtjänar definitivt respekt, inte förakt. Jag finner hans musik betydligt intressantare än Toru Takemitsus slätstrukna, men omhuldade variant av impressionism. På http://www.sospeso.com/contents/composers_artists/dutilleux.html finns en bra introduktion till Dutilleux’ musik.
Dutilleux’ violinkonsert beställdes av Radio France. Den dedicerades till Isaac Stern som också uruppförde 5 november 1985 med Orchestre National de France och Lorin Maazel. Partituret handhas av Schott. Konserten har fyra satser, åtskilda av tre mellanspel: Librement, Interlude, Vif, Interlude, Lent, Interlude och Large et anime. De spelas utan pauser emellan.

Försiktig, lågmäld inledning av soloviolin. Oartikulerade, lågfrekventa ljud i fjärran. Sköra, höga stråkar lite närmare. Solisten kliver fram mer prominent. Orkestern gör sig hörd i två distinkt olika stämmor som återkommer genom hela satsen: blåsare med ljus saklighet och violiner med spänd mystik. Långsamt tempo. Kort orkestermellanspel utan solist. Violinsolisten återkommer med lyrisk sång. Prövar sig fram försiktigt, men med fyllig ton. Suggestiva stråkar. Crescendo. Aktivare, tätare musik i högre tempo. Svepande stråkar. Kulminerar. Hetare solist växlar ned musiken. Stillnar och fortsätter med inåtvänd, impressionistisk musik. Sköra orkesterklanger. Kort crescendo. Hetare solist. Stillnar.
Djupa träblåsare inleder första mellanspelet. Slagverksglitter i raskt tempo, gamelanaktigt. Djup träblåsarsolist. Tempohöjning. Orkestercrescendo med rejält glissando. Kulminerar med ljust slagverksglitter. Klingar ut. Violinsolisten återkommer, till en början med djupare grävande stråkföring. Svaras av ett slags orkesterfanfar. Svepande orkesterstråkar. Rask solist. Hotfullt morrande brass.
Andra satsen inleds av rask violinsolist över funkigt fragmentariserad orkester. Högt tempo. Kort orkestermellanspel. Rak, rask musik med solist och orkester. Soliststämman är fantastiskt väl spelad och komponerad. Orkestreringen är fantasifull. Glesare orkester.
Crescendo och tempohöjning för andra mellanspelet. Rakare med pådrivande pukor och brass. Festyra i ljusa träblåsare. Glesnar. Rask, korttonad solist med tunnare orkesterstöd. Sköra klanger. Oboesolist i lägre tempo. Ljusnar svischande. Ljust slagverksglitter dansar in. Oboesolist avslutar mellanspelet stillnande.
Tredje satsen inleds av violinsolisten, nu i lägre tempo. Oboe delar solistrollen med violinen. Oboe-stämman är dock betydligt svalare, har inte alls så virtuos uppgift och spelas mestadels i sitt lägre register. Stråkdominerat, mjukt ackompanjemang. Måttligt crescendo kluminerar med cymbalvispning. Avspänd, mjukt lekfull lyrik. Debussys faun (1892-4) skulle ha känt sig hemmastadd i miljön. Höga toner från solisten. Rytmiska, djupa ljud i bakgrunden. Sköra klanger tränger på. Störande slagverksljud: något är å färde! Långdraget stråkcrescendo. Slagverkskaskader och riktigt orkestercrescendo. Mörk, vresig, djupt grävande solist. Ljusnar snart igen. Orkestern tystnar helt någon takt. Mycket, mycket höga toner från solist och orkester. Kulminerar med cymbalvispningar. Fortsätter omedelbart med mjukt flytande orkester med oboesolist. Tystnar.
Oboesolisten inleder det tredje mellanspelet. Violinsolisten ansluter. Trombonglissandon. Låter (avsiktligt) som en orkester i färd med att samstämma sina instrument. Crescenderande stråkar. Kulminerar och för över till slagverksglitter i högre tempo, gamelanaktigt.
Violinsolisten drar igång finalens raska tempo. Slagverk, brass och pizzicaton driver på. Brass med statuariskt punkterande inlägg. Här har vi lämnat impressionismens dimvärld och trätt in i neoklassicismens knivskarpa klarhet. Slagverksglitter. Crescendo. Pukrullningar och mastigt brass hetsar. Ljusnar och tystnar i en svischande spiralrörelse. Fortsätter i långsamt tempo med sagoskimrande stämning med ravelsk skärpa, helt utan mystik. Crescendo. Stillnar. Långtonande solist över stillsam orkester. Mörknande solist. Bottnar. Månne det är en cimbalom som glittrar så skört, sprött och knaggligt? Crescendo med brass och pukor. Raskt dansande slagverksglitter. Orkestercrescendo och avslutande, distinkt fanfar.

För den som önskar närmare bekantskap med Dutilleux’ musik erbjöd 2003 års tonsättarfestival i Stockholms Konserthus ett gyllene tillfälle. Många av konserterna sändes dessutom i P2.

Veckans verk-text nr 186, avslutad 22 augusti 2003. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Harrison BIRTWISTLE, född 1934, England:

Earth Dances

för orkester, k1985-6, 33 minuter
3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 4 trumpet, 4 trombon, 2 tuba, 5 slagverk, 2 harpa, piano, 30 violin, 9 viola, 9 cello, 9 kontrabas
Ensemble Modern Orchestra, Pierre Boulez, DG 2001

Harrison Birtwistles musik är av sådan enastående kvalitet och originalitet att den knappast aldrig framförs i Sverige. Blott någon enstaka gång tar någon konstnärligt motiverad ensemble upp något enstaka stycke. En bra introduktion återfinns på http://en.wikipedia.org/wiki/Harrison_Birtwistle. Här aktuella stycke uruppfördes i London 14 mars 1986 av BBC SO och Peter Eötvös. Partituret hanteras av Universal Edition. Stycket finns även utgivet i inspelningar med BBC SO & Peter Eötvös (Collins Classics 1992) respektive Clevelandorkestern och Christoph von Dohnanyi (Decca 1999).

Ett lågfrekvent brak växer fram, kulminerar och klingar ut. Nytt brak. Ett piano tillför mer distinkta utsagor. Mullrande signaler från de lägre registren. Trumpetstötar vidgar perspektivet uppåt. Ytterligare brak. Kvickare figurer presenterar sig. Stråkar bidrar med korta inlägg. Slagverket aktiverar sig. Trubbiga brassinjektioner. Ett skikt av musiken stuffar loss riktigt funkigt. Stråkarna börjar göra sin stämma hörd. Flerskiktade skeenden skapar ett härligt flöde. Stråkar med koriskt sammanhållna rent melodiska inlägg. Avrundas distinkt och stillnar till en eftertankens kranka blekhet. Långtonad försiktighet. Slagverket ser till att total stasis inte nås. Musiken aktiverar sig så smått, men varsamt prövande, liksom blygt tillbakadraget. Ganska händelsefattigt avsnitt. Forteinsatser höjer temperaturen. Glesnar. Tätnar. Crescenderar så småningom. Kulminerar och klingar ut. Stråkarna tar upp en melodi med stark rörelseenergi som rent av kunde vara av en neoklassicists notpenna. Trumpet blir rent hysterisk i sitt högre register. Slagverk och låga instrument erinrar om dansens välsignelsebringande krafter. Korta fortissimoinsatser påminner oss att vara öppna också för livets mer överraskande gåvor. Musiken besitter en mäktig framåtdrivande kraft, men på ett lågmält, lågvarvigt sätt. Fulltonigt stråk i dialog med brass och slagverk. Slagverket är närmast konstant närvarande, men mest diskret och raffinerat markerande utan excesser. Crescendo med hysterisk trumpet. Tystnar. Ny riktning indikeras av kort överledning. Avsevärt lugnare musik, liksom dämpad. Långtoniga melodier från djupt brass och mellanstråkar. Slagverk och ljusa stämmor gör sina inlägg, men det är inte de som bestämmer avsnittets karaktär. Det finns framåtrörelse även här. Harmoniken är fortfarande den musikaliska parameter jag har svårast att analysera ens rudimentärt, men i det här verket upplever jag den inte alls som frånstötande eller ens speciellt kärv. Men något tjänstehjon som fruktar att såra folks öron reducerar sig Birtwistle tack och lov inte till. Crescenderar med mer markerad rytm. Kvicka träblåsarfigurer i överledande avsnitt. Hyperdistinkta slagverksinsatser. Ny rytm i avsevärt högre tempo. Börjar försiktigt, men tas snart upp av desto fler. Är det inte lite latinostuk över rytmen? Move dat body! Tystnar nästan helt några takter. Fortsätter i måttligt tempo. Stråkfigurer tar ledningen, först sprött, sedan fylligare. Distinkta inlägg från ljust brass och slagverk. Nu kan vi det här! Nu går vi vidare! Stråkarna samlas sig till betydande inlägg. Mycket kraftiga pukdunkar. Här blir harmoniken riktigt sjösjuk en stund. Dansar loss till kvickare rytm. Trumpet över attackerande slagverk. Djupa stråkar driver på. Hela orkestern är aktiv, men skiktad i än samverkande, än konkurrerande stämmor. Tunnas ut kort. Tätnar snart igen. Distinkt, ljust slagverk tar ledningen. Intensifieras när allt fler stämmor lämnar sina bidrag. Bara få av dem nöjer sig med en tillbakadraget, underordnad roll. Underbart transparent framförande och inspelning, där skikt efter skikt kan skönjas. Musiken blir ett levande väsen i färggrann prakt, inte ett gråbeigt gytter. Inte tillstymmelsen till underhållande uppsåt: här erfars, uttrycks och gestaltas som om det betydde något. Tunnas ut en aning. Harporna kan urskiljas. Tätnar igen med prominent brass och slagverk. Ny rytm och än högre tempo. Tunnas ut nästan omgående. Cymbalvispningar visar på riktigt funkiga möjligheter. Stillnar uttunnat. Intensifieras långdraget. Violiner med långtoniga skrin över inbromsande lågfrekvent mullrande stämmor. Visst är det väl inledningens framväxande brak som gör ett återbesök? Stillnar. Djupa stråkar tar upp ett raskt tempo som vore vi i neoklassicistiskt Tiderna Hedenhös. Blåsare och slagverk är mer up to date. Kombinationen blir härlig. Ljust brass och mullrande slagverk hetsar oss fint framåt. Se det konservativa borgerskapet fly i pur förskräckelse! Nu stuffas det rätt friskt. Tunnas ut. Tätnar ånyo, nu till rytm i mediumtempo. Stråkarna tar för sig mer frimodigt. Melodiskt brass. Jag undrar om detta är verkets själva hjärtpunkt! Stället där brasset ger upp sina martialt förgörande, naturgivna egenskaper och tar sig an kreativt livgivande, melodiska uppgifter. Ligger dansen eller marschen dig varmast om hjärtat? Gemenskapen i rörelsen delar de båda! Det närmaste triumfatoriska tongångar det går att komma inom den modernistiska traditionen? Bromsar in. Hetsande brass. Stråkarna kliver fram med fordrande maningar. Brass och ljust slagverk. Violiner tar kommandot med lite dävna utsagor. Mörkt brass bidrar med avsevärt pondus. Slagverket tillför distinkt ljus. Tunnas ut drastiskt en kort stund. Kraftiga pukinjektioner. Ljust slagverksrattlande hetsar fint. Brasstötar attackerar kämpaglatt. Nu kokas en kraftig häxbrygd! Tunnas ut. Crescenderar med en del udda harmonier. Kulminerar och bromsar in. Tunnas ut och stillnar. Extasen har sin tid, vilan sin! Slagverket håller rytmiken vid liv. Stråkarnas inlägg motjuckar livgivande. Det hörs av vi närmar oss avslutningen: fraserna är längre, har en uppgivenhetens aura över sig. Notera det rent rytmiska questions and answers-utbytet. Djuuuuuupt brass funderar. Rytmiken blir väl fyrkantigt marschartad. Är det en synt som bidrar med den skorrande klangen? Rappa, funkiga cymbalinlägg. Verket diminuerar in i tystnaden.

Av Birtwistle rekommenderas tills vidare framför allt Earth Dances (1985-6) för orkester och Theseus Game (2002) för kammarorkester.

Veckans verk-text nr 246, avslutad 27 september 2007. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Gérard Grisey, 1946-98, Frankrike:

Talea (ou la machine et les herbes folles)

för flöjt, klarinett, violin, cello, piano, k1985-6, 17 minuter
ensemble recherche, Accord 1997

Gérard Grisey tillhörde de första utforskarna av den spektrala kompositionsmetoden. En bra introduktion till hans CV och stil finns på http://en.wikipedia.org/wiki/Gerard_Grisey (glöm inte att utforska också länkarna). Här aktuella stycke uruppfördes i fransk radio 13 januari 1987 under ledning av Jean-Louis Petit. Partituret hanteras av Ricordi.

En fortissimoinsats inleder, klingar ut och tystnar till lång generalpaus. En ny fortissimoinsats växer fram, kulminerar och diminuerar till kortare generalpaus. En tredje fortissimoinsats presenterar sig. Minnsann, blir det inte också en fjärde fortissimoinsats! Musiken spinns vidare med legatoklanger i mezzoforte allt längre efter var fortissimoinsats, tills den löper nästan kontinuerligt. Forteinsats. Diminuendo. Fortissimo med skrovlig violin. Diminuerar. Forte klingar ut med skrapljud från cellisten och övergår till ruffigt forte. Flöjt tar upp koncentrerad melodi. Rytmiskt pianoglitter inför ett nytt element. Fortissimo med ruffig violin. Lekfull klarinett. Pianolöpningar. Skrovlig cello. Flöjt och klarinett är på sprudlande humör. Cello med melodisk rusch. Klarinett. Musiken har utvecklats i riktning från isolerade melodiska utbrott till mer sammanhängande flöden, från splittrade solistutsagor till mer av ensembleutbyte. Den här processen skulle jag vilja kalla styckets första del. Stämmorna är olika, men jämlika. Ingen utnyttjar den andre för sina egna syften. Livligt och lekfullt utbyte mellan stämmorna resulterar i gladlynt och fräsch musik bortom kategoritänkandets fängelser. Tempot är måttligt, men de korta notvärdena gör att musiken kan uppfattas som rask. Först en tredjedel in i stycket börjar stämmorna uppträda som en genuin kammarensemble. Rytmiskt pulserande prövas kort av stråkarna, men diminuerar snart. Några livliga fortissimotakter avslutar första delen. Pianisten dundrar loss rejält, dränker snart övriga ensemblen under mullrande bastoner. Det är som om pianisten inte längre kan acceptera jämlikheten, måste gripa makten. Ensemblen sticker mellan med några tonvändningar, men kan inte återställa jämlikheten. De kommande minuterna alternerar musiken mellan sökande ensembleforten och bestämt mullrande pianofortissimon. Som så ofta är det parten med mest energi (m-a-k-t) och minst djup (t-y-d-l-i-g-a-s-t) som vinner! Det här vill jag kalla styckets andra del. Cellisten återupptar den rytmiskt pulserande musiken, men dränks snart i pianomuller. Kraftfulla löpningar på klaverets lägre halva med den barnsliga maktutövningens helhjärtade hänsynslöshet och begränsade horisont. Nog bevittnar vi en kamp mellan pianot och resterande ensemble! Pianisten klättrar uppåt klaveret, når halvvägs och tas emot av ensembleklanger. Ensemblen har anpassat sig till situationen och specialiserat sig på smeksamt flytande legatoklanger som svar på pianots våldsdundrande, rytmiskt pådrivande tongångar. Är det fler än jag som associerar till den underdåniga kvinnans relation till den aggressive maken? Pulserande klarinett får stöd av skrovlig cello. Pianot glittrar ånyo! Musiken diminuerar. Andäktigt försiktigt sökande ensembleklanger. Pianot dundrar in i basen. Blåsarna söker efter något mer konstruktivt. Efterhand börjar pianot söka sig till de ljusare tonerna på klaverets högerhalva. Blåsarna tar upp melodiska tonvändningar. Ensemblen klättrar uppåt diskanten och får åter pianot med sig. Tempot är lägre i styckets andra del. Det tycks som om notvärdena vore polariserade till extremlägena, med gles förekomst däremellan. Klarinett med melodisk ansats. Generalpaus. Pianot klättrar åter från basen till mellanregistret, där ensemblen välkomnar med legatoklanger, som får sväva runt länge. Långdraget crescendo från rytmiskt piano och melodisk violin. Avståndet är stort mellan den ljusa violinen och det mullrande pianot. Det här vill jag kalla styckets tredje, avslutande del. Övriga ensemblen ansluter så småningom och fyller ut mellanrummet. Violinen avslutar stycket med ruffig ton och allra sist en fallande melodilinje.

Av Gérard Grisey rekommenderas tills vidare främst Talea (1986) för flöjt, klarinett, violin, cello, piano och Vortex Temporum (1994-6) för flöjt, klarinett, violin, viola, cello, piano.

Veckans verk-text nr 256, avslutad 18 augusti 2008. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Anders Nilsson, född 1954, Sverige;

Ariel

för oboe, stråkorkester (6+6+4+3+2) & tonband, k1985-6, 1 insp, 19m
Helén Jahren, Sveriges Radios SO, Esa-Pekka Salonen, uruppförandet

Finns inspelad på:
Phono Suecia PSCD 53; Helén Jahren, Tapiola sinfonietta, Bjarte Engeset, p1993

Anders Nilsson får väl i dag anses som en av Sveriges mest betydande tonsättare. Sin utbildning fick han framför allt hos Gunnar Bucht. Han har också varit verksam som jazzmusiker. Men nu är det konstmusik-komponerandet han ägnar sig åt, efterhand alltmera bejakande dess tradition.

Ariel komponerades på radions beställning och är tillägnat Helén Jahren. Inspelningen jag använt kommer från uruppförandet i Berwaldhallen 11 november 1988. Titeln syftar på luftanden i Shakespeares pjäs Stormen, varken tidskriften eller tvättmedlet. Partituret publicerades redan 1990 av Gehrmans, inspelningen 1993. Så ska det gå till, herrar skivbolagsdirektörer!

Sjöhävningsstråkar inleder. De djupa stråkarna försöker etablera en fast grund, men förvandlas till en flyglarmssiren. Oboe-solisten gör sin entre med morse-snabba toner. Stråkarna återvänder, först med en horisontlinje, sedan aktivare, mjukt upprörda. Oboe-solist över skiftande stråkorkester. Stråkarna tystnar, svävar uppåt. Generalpaus. Oboe-solist, pizzicaton och vanliga stråkar. Mycket bestämd solist, aldrig någon tvekan. Kraftfulla stråkar, först mörka, sedan ljusnande. Kvicksilverraska violiner. Soliststämman tycks mig vara som ett ogripbart, egensinnigt väsen, som värdesätter friheten mer än samarbetet. Det är inga stora variationer utan ganska konstant kvick musik, överlag i ljusa stämmor. Inte heller några större dynamiska variationer, de som likväl förekommer är mer abrupt kantiga än gradvis crescenderande. Sakrala pelare från tapestämman. Oboen nu med längre toner, mer legatospel. Frenetiskt envetna, men inte skrämmande, ljusa stråkar. Är det inte emellanåt också enstaka solister som kliver fram ur stråkorkestern? Egentligen är musiken inte speciellt dramatisk. Hyperaktivt men behärskat som hos arbetsnarkomanen veckan innan han/hon går in i väggen.
Tapestämman inleder andra sektionen med sakrala, orgelliknande tongångar (eterisk pompositet): kyrkovalv och antika pelare i ett annorlunda klingande rum. Oboe-solisten fortsätter sin kvicka lek. Raska stråkar. Ruffig stråksolist. Stillsam orgelpunkt i stråket, crescenderas. Oboe & stråkar i rask, frenetisk musik. Stillnar. Stråkar och oboe, ruffig stråksolist. Stillnar. Aktiverar sig. Tapestämman deltar nu mer prominent. Sakrala pelare från tapen. Är det tapestämman som emellanåt imiterar oboen? Oboe med mer uthållna toner, svaras av stråksolist och småningom av tapen. Furiösa violiner. Vildsinta attacker som inte bryter samman. Oboestämmans tonomfång har vidgats, nu mer varierad än i inledningen. Intensiteten är dock likartad. Stråkar i upplösande acclerandon: hysteri, sjösjuka. Härlig dialog mellan solist och stråkar i mycket snabbt tempo. Stråkarna nära sammanbrott. Mycket bra instensifiering av intensiteten. Oboen avslutar ensam med några kvicka krumbukter, sjasade alldeles ut orkestern med sitt egensinne. Det låter som om det vore fysiskt ansträngande att spela den här musiken!

Av Anders Nilsson rekommenderas också Krasch! (1993) för saxofonkvartett, 6 slagverkare och tape tillgängligt på Caprice CAP 21441. Ytterligare en porträtt-cd med hans symfonier (1997 resp 2001) skulle smaka smaskens!

Veckans verk-text nr 121, avslutad 10 maj 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Karin Rehnqvist, född 1957, Sverige:

Kast (Sudden changes)

för stråkorkester (6+6+4+4+2), k1986-7, 1 inspelning, 12 minuter
Österbottens CO, Juha Kangas, inspelad 1995, Phono Suecia PSCD 85

Karin Rehnqvist är uppvuxen i Nybro, ett brukssamhälle 3 mil inåt landet från mina boningar. Hon gav sig snart av till Musikhögskolan i Stockholm där hon småningom fick tonsättarskolning av bl a Gunnar Bucht, Pär Lindgren och Brian Ferneyhough. Det första genombrottet kom i och med vokalverket Davids nimm från 1983. 1997 fick hon Musikaliska Akademiens Christ Johnson-pris för Solsången, ett vokalverk på knappa halvtimmen från 1994 som till och med en sådan ”anti-vokalist” som jag uppskattade stort. Nu för tiden tillhör hon det lilla antal svenska tonsättare som lyckats etablera sig både konstnärligt och kommersiellt. Här aktuella Kast är ett tidigt verk, skrivet när Rehnqvist just skulle bli trettio. Det uruppfördes 1 februari 1987 av Stockholms Nya Kammarorkester & Lew Markiz. 1990 publicerade Edition Reimers partituret. Verket är ensatsigt. Mer om tonsättaren finns på hennes hemsida: http://www.karin-rehnqvist.se/index.html. Just Kast var det stycke som tände min passion för nutida konstmusik. När skivan inhandlades formulerade stycket exakt vad jag kände och vem jag var på samma sätt som The Who's My Generation gjort i tonåren.

Kast inleds med ett högt fortissimoskrik i de höga stråkarna. Fortsätter med korta, skarpa attacker från violiner & altfioler, småningom även celli och kontrabasar. Aningen mer lyriskt legatospel. Den grusigt skrovliga tonen behålls. Crescendo. Stillnar. Snart åter vassa och skrovliga attacker. Nu med lååååång, djup ton i bakgrunden. Crescendo med många självständiga stämmor. Samlar sig och stillnar. Sökande. Mjukare folktonsvändningar blandas med kärv skrovlighet. Tätnar och crescenderar. Klockpling. Hela ensemblen i fortissimo med djupt grävande, grov stråkföring. Överlag är tempot måttligt, oftast ganska långsamt. Kulminerar och tystnar. Återstartar. Kort attackerande och längre, djupt grävande stråktoner möts. Grova, lägre stråkar i unisont utbrott. Diminuerar svajande. En grotesk, klumpig dans initieras av det låga stråket, stiger upp till det höga stråket, där det eteriska blir avsiktligt taffligt. Tystnar i ensam hög violinton. Återstartar med flyglarmslika, men tystlåtna ljud, som snart blandas med muttrande sång i kontrabas. Mycket långsamt och vagt hotfullt. Sannerligen en extrem komposition, där lagom inte är bäst. Sökande i det djupa stråket, liksom prövande sig fram i tillvaron. Melodiska fraser glimrar förbi. Crescendo och accelerando. Grotesk dans förbereds, kulminerar måttligt i det höga stråket och sjunker tillbaks i lågfrekvent muttrande. Tystnar. De låga stråkarna söker oroligt vidare efter ”något”. Undertryckt, klaustrofobisk stämning. Mellanstråkar ansluter. Exploderar kort med violiner. Sjunker tillbaks i sökande, samlar ny kraft. Härligt, långdraget crescendo. Mörktonad ensemble. Själva stråkklangen har drag av folkmusik. Rytmisk klagosång. Fortissimo i hela ensemblen. Tidvis är harmoniken rätt uttänjd med lite sjösjukekänsla. Tystnar. Ny uppbyggnad. Generellt är väl crescendot ett ganska ”enkelt” sätt att öka spänningen i ett musikstycke, men för att det ska funka måste crescendot ju också tyckas motiverat av styckets melodiska/harmoniska utveckling, dess storform etcetera. Kast lyckas bra med detta. Groteska, klumpedunsiga attacker från det låga stråket. Om igen! Vild klagan i de högre stråkarna. Tempot höjs. Gradvis stigande toner i vilt forteavsnitt, dominerat av de höga stråkarna. Höga violinskrin svaras småningom av djupa morrningar. I bakgrunden försöker en ensam violin göra sig hörd med mer melodiska vändningar, men ger snart upp. De höga stråkarna tystnar och de låga avslutar stycket med allt glesare och mindre skarpa attacker, men hela tiden med bibehållen spänst. ”Lite grand som Glenn Millers In the Mood" som en deltagare i en lyssnarcirkel uttryckte det, men bara i just den detaljen!

Hösten 2008 finns det 4 skivutgåvor helt ägnade Karin Rehnqvists musik; först ut var Phono Suecia PSCD 85 med Kast, Davids nimm för 3 sopraner (1983), Taromirs tid för stråkar (1985-7), Puksånger - lockrop för 2 sopraner & en slagverkare (1989) och Lamento - Rytmen av en röst för orkester (1993), sedan kom BIS 996 med Solsången för vokalister & kammarorkester (1994), Bara du går över markerna för blandad kör (1995) och Puksånger lockrop (samma inspelning som PSCD 85) och sedan dubbel-cd'n Frau Musica 002 med Puksånger - lockrop (i annan tolkning än ovanstående), Wings för soloflöjt (1998), Dådra - en sprängd koral för trombon & slagverk (1992), Rädda mig ur dyn för röst & saxofon (1994), Lod för blockflöjt, luta & cello (1986), Dans för piano (1984) och Andrum för 2 sångerskor, trombon & 2 slagverkare. Nyligen har Intim musik gett ut Till ängeln med de brinnande händerna för sopran, damkör & instrumentalkvartett samt Psalm ur natten för saxofonsolo på en cd med beteckningen IMCD 110.

Veckans verk-text nr 16, avslutad 13 april 2001, reviderad 26 april 2003, reviderad 20 september 2008.
Införd här efter framgång i W-cupen 1998. Andra införseln här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1. Tredje införseln här efter framgång i Svenska Röd-cupen 2002-3.

Kaija SAARIAHO, född 1952, Finland, Frankrike:

Nymphea, Jardin secret III

för 2 violin, viola, cello, tape & elektronik, k1987, 19 minuter
Avantikvartetten, konsertframförande 2002, drygt 19 minuter
Cikada String Quartet, ECM New Series (via Spotify), knappt 19 minuter

Kaija Saariahos Jardin Secret-serie inleddes 1985 med ett tapestycke, följdes 1986 av ett styck för cembalo & tape och kröntes året därpå med här aktuella stråkkvartett. Tapematerialet här består dels av stråkklanger, dels av reciterade rader från den ryska poeten Arsenyi Tarkovski (1907-89). Stycket uruppfördes 20 maj 1987 i New York av Kronoskvartetten. Partituret har publicerats av Edition Wilhelm Hansen, hanteras också av Chester Novello. Stycket har även spelats in av Kronoskvartetten på Ondine, Ardittikvartetten på Montaigne och Ensemble Gelberklang på Cybele. 2001 gjorde Saariaho ett arrangemang av stycket för stråkorkester, då med titeln Nymphea Reflections. Kaija Saariaho berättar själv mer på http://www.chesternovello.com/Default.aspx?TabId=2432&State_3041=2&workId_3041=11098 Ytterligare info finns på www.saariaho.org

Grovt skrapande stråkläten inleder Avantikvartettens framförande. Cikadorna inleder betydligt mildare, närmast skirt. I båda fallen sätts snart avsevärda dissonanser an. Förstafiolen gör några melodiska utflykter. Tempot är långsamt. Ensemblen crescenderar. Tremolerande lägre stämmor. Korttonade skarpa insatser höjer tempot. Musiken tätnar. Rejält skrovliga celloläten. Längre toner sänker tempot. Det är en mystisk, besjälad värld musiken frammanar. Men ingalunda ett pastellfärgat Idyllien utan en värld med nog så smärtsamma, onda och kompetitiva inslag. Elektroniskt processade stråkklanger blandar sig med de akustiska. Musiken tätnar gradvis. Altfiolen gör melodiska utflykter. Musiken tunnas ut och stillnar. Pulserande celloinjektioner. Animeras, tätnar och kulminerar med tremolon. Fortsätter uttunnat med fallande glissandon. Crescenderar med tremolerande kröning. Tempot höjs. Musik som liksom förflyttar sig raskt framåt med energin från tremolona. Stillnar kort. Några korta quasi-unisona ansatser med tydligare artikulerad rytmik. Elektroniskt processade stråkklanger blandar sig åter med de akustiska. Tisslanden och viskande recitation över tremolon. Många tonande konsonantljud. Pizzicaton och arcon lättar upp klangen. Stillnar. Fortsätter i uttunnad sättning. Stillnar ytterligare. Rejäl generalpaus. Eller är det rentav en satspaus? Musiken fortsätter dovt i långsamt tempo. Inåtvänt funderande som lyssnaren måste närma sig på dess egna villkor. Crescendo. Dissonanserna tilltar. Fortissimo med skrovliga tremolon. Musik som liksom ger lyssnaren en uppsträckning :-). Elektroniken är också involverad. Diminuerar. Skarpa attacker från de elektroniskt processade fiolerna. De lägre stämmorna instämmer och etablerar en Xenakis-ruffig klangblandning som närmast tar andan ur mig. Stillnar med skrapljud och glissandon. Förstafiolen ger sig ut på nya melodiska utflykter. Inledningsfrasen återkommer ideligen, men fortsätts varierat i sökandet efter rätt kontur. Elektroniken processar klangerna. Viskande recitation över melodiskt cellosolo med fenomenalt lyft. Fiolerna tar höjd med spröd klang. Musiken diminuerar. Oscillerande celloinsats. Kvartetten avslutas stillnande.

Av Kaija Saariaho rekommenderas i första hand Nymphea, Jardin secret III (1987) för stråkkvartett, tape & elektronik och Violinkonserten Graal Théâtre i orkesterversion från 1994 eller kammarorkesterversion från 1997.

Veckans verk-text nr 287, avslutad 24 september 2010. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Bo Rydberg, född 1960, Sverige

et je danse

för cello, tape & elektronik, k1987, 7 minuter
Johan Stern, konsertinspelning 1997

Inleds med klirrande, sprakande och småpysande elektroniska ljud. Småplock på cellon. Duschpysande elektroniskt läte i forte. Cellon stämmer upp med skrovlig akrobatik i den högre skolan. Duschpysandet återkommer. Härligt driv i musiken. Ny duschpysnng. Cellisten brottas vidare med de knökigt invecklade tonerna. Det är cellostämman som dominerar skeendet även om elektroniken hela tiden är närvarande. Tempot är högt. Ihåligt ekande elektroniskt ljud. Svaras snart av det duschpysande. Trumlika pulser från bandet. Cellon träder tillbaka till småplockandet. Nytt duschpysande. Celloakrobatik och glittrande elektronik. Cellostämman är sannerligen upphetsande. Duschpysningarna återkommer som ett slags refräng. Djupt, ödsligt ekande tapeljud. Abryts av det duschpysande lätet. Raska pizzicaton från cellisten och glittrande samt trummande elektronik. Duschpysningarna återkommer. Cellisten sprintar vidare, nu med stråke. Att stycket inte finns tillgängligt på CD är rent skamligt. Jag hoppas verkligen att det får plats på en kommande porträtt-cd ägnad Bo Rydbergs musik. Cellostämman är fantastisk, en tour de force av livsbejakande virtuositet. Ny duschpysnng. Glittrande elektronik och småplockande cellist, som i inledningen. Avslutas stillnande.

Hösten 2005 finns följande inspelningar av Bo Rydbergs musik tillgängliga: Illuminated Bodies från 1985 för saxofon & tape på Caprice CAP 21399 med Jörgen Pettersson, Link/Sequenze från 1990 för saxofonkvartett, tape och live-elektronik på Caprice CAP 21517 med Stockholms Saxofonkvartett, Sultana, rheme I från 1983 för basklarinett, violin & cello på Fylkingen 1001 med Tommie Lundberg, Per Enoksson och Mats Rondin, Self/Model från 1984/1989 för gitarr & tape på dB Productions dbcd 49 med Stefan Östersjö, Planflykt från 1999 för elektronik på Chamber Sounds CSCD 00027, Zuppe från 1984 för elektronik på Radium 005 samt Innocence in iron från 1989 för sopran, basklarinett och piano på dB Productions dbcd 20 med Aquariustrion. När ska det komma en introducerande porträtt-cd?

Veckans verk-text nr 204, avslutad 7 oktober 2005. Införd här efter framgång i W-cupen 2003.

Benedict Mason, född 1954, England:

Lighthouses of England and Wales

för orkester, k1987, 16 minuter
orkester med 4 flöjt, 4 oboe, 4 klarinett, 4 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 fagott, tuba, pukor, 4 slagverk, 2 harpa, piano & stråkar
BBC SO, Lothar Zagrosek, Collins Classics

Det här är ytterligare ett taggande stycke musik. Jag tog det till mig på grund av dess uppdatering av den storslaget symfoniska 1800-talsklangen. Senare bekantskaper med Masons musik fick mig att tro att han raskt utvecklat sin estetik. Så inskränkt kan den omedvetne/oinitierade/godtrogne vara! Grabben är postmodernist. Han luras. Jag gick på’t. All respekt! En nykter lögn kommer alltid att vara i paritet med en dragen sanning. Allt beror på intention. http://en.wikipedia.org/wiki/Benedict_Mason ger en öppnande dörr till Masons konstnärskap, http://www.straebel.de/praxis/index.html?/praxis/text/t-mason_e.htm tränger närmre (kanske så långt en annan kunde nå 1997), men bara det egna involverandet kan nå till dess inre, göra det till en del av ens självt och nå vidare. Om det sker som musiker, kritiker eller lyssnare beror på ens position inom fältet, men att vi involveras i ett fertilt konstnärskap lär bara de evigt evinnerliga filistrarna förneka. Chester Novello hanterar partituret och ger tonsättaren plats att berättar mer på http://www.chesternovello.com/default.aspx?TabId=2432&State_3041=2&workId_3041=8142.

Diffusare orkesterklanger inleder sökande. Fokuserar snart nog i ett crescendo med pådrivande violinmelodi. Kanske ett stormigt havslandskap på hösten: oktober snarare än november om vi tänker södra Östersjön. Kulminerar med ångestladdat sforzando som vore vi i en uppdaterad Pathetique-symfoni (1893). Mäktiga tubor gör diminuendot intressant. Fylliga orkestermassor vältrar sig fram i fortissimo. Glitter! Några valssteg tråds. Höga fioler insisterar på sina utsagors prominens. Balettspänst möter hockeyspänst. Grova protestrop från trombonkören. Stycket påminner en del om de stormigare avsnitten i Allan Petterssons främsta symfonier (nr 8-10, 1968-72), men är mer inkluderande och mer underhållande. Ofta står de höga stämmorna för det positivt konstruktiva byggandet, de låga för det negativt destruktiva rivandet. Just så som Eros och Thanatos formger våra livsvägar. Spänningsskruven dras åt. Svepande stråkar. Kulminerar och drar vidare, gradvis stillnande. Violinsolist skänker musiken sin glansfulla ton. Genombrutet arbete som på Tjajkovskijs tid. Stillnar. Fortsätter med baksugande pulser som stör ens känsla för tid och rum, upp och ned. Harpglitter och älvska fantasterier. Crescenderar. Fiolkören snor åt sig ledartröjan. Glittrande fantasier. Just det stoff varav drömmar väves. Krossas av fortissimobrass och slagverk. Malande storm i mellanstråkarna. Crescenderar. Trumpeterna tar täten med hästskriaktiga protester. Höga violiner tränger effektivt genom de lägre klingande orkestermassorna. Mason är uppenbart en ytterst kompetent orkeströr, men väljer i det här verket att hålla sig nära flydda tiders konventioner. Djupa pukslag baxar tyngderna till sina rätta platser. Anonymare uppbyggnadsavsnitt. Virvlar liksom runt samma fläck. Kulminerar och tunnas ut. Effektivt störigt klocktickande slagverk under brassgalenskap. Jag undrar ändå om inte Shakespeares Tempest eller Midsummer Night’s Dream tjänat som inspirationskälla under komponerandet. Om inte faktiskt så kanske subliminalt? Tunnas ut och bromsar in nästan helt. Är det tuban som adresserar sorgen? Stegrande tempo och tätnande massor. Hästgnäggande, stegrande vägran i övre mellanregistret inför de nya utmaningarna. Blir milt i höga fioler. Klingar ut nästan helt. Brass-sforzando. Generalpauser och sforzandon växlar några gånger. Fortsätter fortissimoladdat. Diminuerar till forte i fulltonig orkester. Är vi i trygg hamn nu? Insisterande höga violiner. Assisteras snart nog av fylliga mellanstråkar. Tremolon bromsar upp platsförflyttningen, musiken liksom står still och skakar. Överlag ett verk som sjuder frenetiskt av vilja och energi. Som inte kan förstöras, bara omvandlas. Ibland samverkar krafterna, ibland bekämpar de varandra. Diminuerar väl tvärt. Långa, stilla klanger avslutar tills intet återstår.

Veckans verk-text nr 293, avslutad 18 juli 2011. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Anders Eliasson, född 1947, Sverige;

Ostacoli

för stråkorkester (4+4+3+2+1), k1987, 1 insp, 14m
Sveriges Radios SO, Ralf Sjöblom

Anders Eliasson växte upp i Borlänge och studerade i Stockholm 1966-1972 för Ingvar Lidholm, György Ligeti och Valdemar Söderholm. Från min kråkvinkel tycks det som om han lyckats hålla sig utanför musiketablissemanget och mediaslasken. Han har belönats med såväl Nordiska rådets som Christ Johnsons priser, fått sig en alldeles egen Tonsättarfestival i Konserthuset, men verkar inte ha haft så värst omfattande administrativa eller konstnärliga tjänster.

Ostacoli uruppfördes 31 januari 1988 av Kaustinens kammarorkester. Stycket har publicerats av Nordiska Musikförlaget. Titeln kommer av italienskans ord för hinder.

Kraftfull, vass inledning i raskt tempo. Ett tydligt, rakt och direkt tillkännagivande. Frenetiska injektioner från djupare stråkar. Skrovligt. Glesnar. Återsamlar sig gradvis. Pizzicaton driver på. Frenetiskt i de högre stämmorna. Spänstigt attackerande. Temposänkning, fortfarande med stark spänning. Frenetiska djupa stråkar driver upp tempot igen. Solistiska inpass. Avrundande emfatiskt ackord. Raskt tempo pådrivet av pizzicaton. Aning lättare stämning. Fokuserat. En ändamålsenlig, angelägen aktivitet. Kulmination arbetas fram. Bryter inte samman, bara prövar gränserna. Diminuendo. Lugnare tempo. Pizzicaton under långsamma legatostämmor. Behärskad passion. Stark expressivitet. Solister kliver fram med fyllig, glödande ton. Violinskrin bakom solisten. Pizzicaton aggreverar. Tempot höjs. Mycket fin solistinsats. Härligt galna violinskrin. Lugnare tempo med solist och allt galnare violinskrin. Tempot höjs. Furioso. Frenetiskt attackerande stämmor. Hetsigt. Balanshållning satt i gungning. Uttunnad stämföring skapar fin kontrast. Härligt fragmentariserade attacker, rytmiskt oförutsägbara. Kulmination arbetas fram. Långsammare legatostråkar. Ingen försonande konsonans har uppnåtts, fortfarande spänt. Uppgivna melodiska fraser. Violinskrina återkommer. Stillnande avslutning i legatostråkar.

Några andra bra Eliasson-stycken är första stråkkvartetten från 1991 och tredje symfonin (Sinfonia concertante) för altsaxofon och orkester från 1989.

Veckans verk-text nr 109, avslutad 22 mars 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Salvatore Sciarrino, född 1947, Italien:

Pianosonat nr 3

Sonaten uruppfördes 26 augusti 1990 i Città di Castello (Sciarrinos hemstad) av Massimiliano Damerini. Partituret vårdas av Ricordi. David Hurwitz har gått till generalangrepp på sonaten sålunda: ”Sonata No. 3 intersperses aimless musical noodling with eruptive clusters and glissandos: sort of like Conlon Nancarrow with less structural control and harmonic imagination (never mind sheer inventive fun).” Jag är inte överens! Än kan nätet inte erbjuda någon bättre engelskspråkig sida om Sciarrino än http://www.ricordi.com/Compositori/Dettaglio.asp?IdCompositore=314. Sciarrinos musik skulle göra sig utmärkt på en av Konserthusets Tonsättarfestivaler! Hans musik är ännu inte söndertuggad i Svedala…

Sonaten inleds med raskt tangenttrillande i mezzoforte. Några ackord i fortissimo följs av generalpaus och nytt tangenttrillande. Tät musik som snubblar fram i raskt tempo. Diskantregistret dominerar klangen. Musik som riktar sig mer till hjärnans närmast gränslösa vindlingar än kroppens begränsningar och skröpligheter. Härligt oregelbundna rytmer mestadels levererade i staccato. En väninna jämförde musiken i en låt med Miles Davis ungdomskvintett med ljudet av kartonger som rasar ut ur en överfylld garderob. Bilden har viss applikation även här - passa på att njut! Plötsliga fortissimoackord avbryter emellanåt det spasmodiska tangenttrillandet. Musiken tunnas ut och sackar in markant. Som någon som blir överraskad och avbruten i sin frenetiska, allt uppslukande verksamhet. Tonflödet tätnar igen. Musiken tunnas ut här och var, tycks hesitera över vart den ska styra kosan härnäst. Blir mer aggressiv genom knytnävsackord levererade fortissimo och staccato: den osäkres tvärsäkerhet? Dynamiken är vid även om den mest håller sig mellan mezzoforte och fortissimo. Sciarrinos ökända pianissimoexcesser förekommer inte alls i det här stycket. Ackord levererade med sådan frenesi och täthet att jag tycker mig skåda ett råkurr mellan två stående slagskämpar. Sparka på de liggande ägnar sig bara det mondäna, metrosexuella frisedelspatrasket åt! Kan man kalla det glissandocluster när pianisten snabbt drar fingret över en skara intilliggande tangenter? Musiken glesnar kort. Uff, uff, uff - nu står ackorden som spön i backen! Kort generalpaus. Nya ackordsexcesser. Musiken tystnar helt igen, återstartar snart, men nu med tangenttrillande i stället för ackordsdunkande. Ack! finns det ett sätt att involvera hela jaget i den aktuella sysslan? När det någon enstaka gång lyckas, flödar man härligt obegränsat! Visst står väl svaret att finna i den nutida konstmusiken? Glissandocluster. Den här musiken torde kunna lära en hel del till personer involverade i sysslor som fordrar snabb reaktionsförmåga såsom kampsportutövare, motorsportare och pingisspelare. Generalpaus. Återstartar med tvekan i rörelserna. Musiken tätnar igen. Notvärdena är överlag så korta att jag har svårt att ens uppfatta eventuella tempovariationer. Tangenttrillande alternerar med ”glissandocluster”. Nå, är det inte dags att kavla upp ärmarna och dunka ackord igen? Diskantregistret är inte längre så dominant. Musiken har erövrat en fylligare gestalt. Tangenttrillandet tar överhanden ånyo. Nya glissandocluster. Ackordsdunkande i det lägre registret. Generalpaus. Avslutningen känns lite rumphuggen.

Av Salvatore Sciarrino rekommenderas tills vidare främst Tre notturni brillanti för viola från 1973 och Pianosonat nr 3 från 1987.

Veckans verk-text nr 241, avslutad 20 juni 2007. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

György LIGETI, född 1923, Ungern, Österrike, Tyskland

Pianokonsert

för pianosolist och kammarorkester med flöjt, oboe, klarinett, fagott, horn, trumpet, trombon, 2 violin, viola, cello, kontrabas och slagverk
k1985-8, 3 inspelningar i RED 2003, 23 minuter
Pierre-Laurent Aimard, Ensemble InterContemporain, Pierre Boulez, DG 1992

Ligeti skrev konsertens tre första satserna 1985-6 och de två sista 1987-8. Däremellan hade verket uruppförts i sin tresatsersversion av Anthony di Bonaventura, Wiener Philharmoniker & Mario di Bonaventura. Det kompletta uruppförandet gick av stapeln 29 februari 1988 i Wien med Anthony di Bonaventura, ORF-Symphonieorchester & Mario di Bonaventura. Partituret handhas av Schott. Konserten har fem satser; Vivace molto ritmico e preciso - attacca subito, Lento e deserto, Vivace cantabile, Allegro risoluto, molto ritmico - attacca subito och Presto luminoso: fluido, costante, sempre molto ritmico. Här aktuelle solist, Pierre-Laurent Aimard har även spelat in konserten med ASKO-ensemblen och Reinbert de Leeuw på Teldec. Först ut var dock Ueli Wiget, Ensemble Modern och Peter Eötvös på Sony Classical. Stråkbesättningen kan eskaleras till orkesterformat (8+7+6+5+4). Också i sådana fall är blåsarstämmorna dock enkelbesatta!

Pianot inleder konserten med knökiga rytmer i högt tempo. Pizzicaton spritter iväg. Blåsare ansluter. Hornet blåser en liten solotrudelutt. Musik som utstrålar ungt glimrande joie de vivre. Stråkarna stämmer upp sång. Slagverket utmanar solisten titt som tätt. Barnviseramsa från blåsarna. Satsen kännetecknas framför allt av ytterligt komplicerade rytmer som kolliderar i fascinerande helhetsväv. Fortissimo i full ensemble. Allt ljus på solisten! Blåsarna kommer tillbaka, med besked! Konserten tycks mig snarast (kammar-)symfoniskt anlagd. Visst är den virtuos, men då för alla stämmorna, inte bara solisten. Någon renodlad konflikt mellan solisten/individen och orkestern/massan kan jag inte finna. Satsen upphör helt oväntat.

Andrasatsen inleds stilla med orgelpunkt i basarna. Flöjten blåser en försiktig melodi däröver. Andäktigt skört. Det är en extrem kontrast mellan de två inledande satserna! Klarinettisten dubblerar på occarina och låter den senare ljuda, därmed tänjande harmoniken. Pianots entré dröjer drygt två minuter in i satsen, då det ansluter till den lugna stämningen. Crescendo - diminuendo. Solopiano. Blåsarna ansluter. Kort fortissimoinsats från blåsarna. Pianisten spelar i djup bas och diskant. Nytt fortissimo. Pianot spatserar vidare. Sforzando med piskrapp följs av höga blåsarstämmor snirklande sig runt varandra. Krafsanden från stråkarna och enstaka punktinsatser från solist och slagverk kompletterar. Hela orkestern involveras i fortissimo. Trumpet blåser distinkt solo. Tät stämväv med skalpassager från pianot. Unisona stråkinsatser. Grotesk, klumpig musik. Glesnar och diminuerar. Munspelsklanger! Satsen avslutas stillnande.

Tredjesatsen inleds med raskt pianoglitter. Mjuka blåsare ansluter. Crescenderar. Uttrycket blir skarpare. Blåsare och solist. Slagverket har ofta en rytmiskt underminerande roll. Tempohöjning. Stråksång. Solistiska insatser vandrar mellan blåsinstrumenten. Sforzandostöt. Crescendo. Slagverk och piano tar över för en stund. Avrundande blåsarmelodi. Crescendo till kort kulmination. Tunnas ut. Satsen avslutas stillnande av pianisten.

Fjärdesatsen inleds med slagverksinsats. Fortsätter med glesa insatser från blåsare, stråkar och piano. Närmast punktmusikaliskt, men mer skarpt än skört. Pukslag sätter punkt för inledningen. Fortsätter med spasmodiskt stop and start. Stråksång. Piano och blåsare. Några pizzicaton. Tremolon. Tempot är måttligt och instrumenteringen tunn även om den tätnar allteftersom satsen fortskrider. Satsen har sånt explosivt bett att hela ensemblen tycks ha förvandlats till slagverksinstrument. Min katt uppskattade inte alls den här konserten när han var ung och ovan vid nutida konstmusik: de plötsliga ljudexplosionerna fick honom att ligga på helspänn! Nu för tiden krävs det infernaliska ljudexcesser för att störa hans vila. Tät stämväv med komplexa rytmer. Satsen avslutas i bortvirvlande blåsarinsatser.

Finalen inleds av solisten. Tempot är högt. Stråkarna ansluter. Hela ensemblen involveras. Närmast sentimental melodi i blåset. Ljust slagverksglitter. Trumpet blåser halvt solistisk melodi. Ljusa pianoattacker klättrar uppåt klaviaturen. Tät, kontrapunktiskt komplex musik. Spelar slagverket i egen rytm? Pianokadens i lite lägre tempo. Blåsarna återansluter. Pizzicaton, piano och slagverksklapper. Verket avslutas av skarp, träig slagverksinsats.

Av György Ligeti rekommenderas framförallt 6 bagateller för träblåskvintett (1951-3), Stråkkvartett nr 1 (Métamorphoses nocturnes, 1953-4), Stråkkvartett nr 2 (1968), San Fransisco Polyphony för orkester (1973-4) och Pianokonserten (1985-8).

Veckans verk-text nr 220, avslutad 14 april 2006. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Luciano BERIO, 1925-2003, Italien:

Concerto II, Echoing Curves

för piano & orkester delad i två grupper, k1988-9, 26 minuter
orkestergrupp A: 3 flöjt, 2 oboe, 4 klarinett, 3 fagott, 2 horn, 2 trumpet, 2 trombon, tuba, tenorsaxofon, celesta, 3 viola, 3 celli, 3 kontrabas
orkestergrupp B: flöjt, oboe, klarinett, 3 horn, 2 trumpet, trombon, altsaxofon, elorgel, 20 violin, 6 viola, 4 celli, 4 kontrabas
Andrea Lucchesini, London SO, Luciano Berio, RCA

Echoing Curves är en omfattande omarbetning av Berios stycke Points on the curve to find från 1974 för piano & 22 instrument. Det tidigare stycket var cirka 16 minuter långt, det här aktuella bortåt 26 minuter. Points on the curve to find är avsevärt mer entydig, närmast quasiminimalistiskt monotont, medan Echoing Curves är mer varierad i uppbyggnad, dynamik och orkestrering. Observera dock att slagverksinstrumenten har utelämnats! Echoing Curves uruppfördes i Paris 3 november 1988 med Daniel Barenboim som solist och Pierre Boulez som dirigent för Parisorkestern. Stycket är tillägnat Daniel Barenboim. Partituret hanteras av Universal Edition.

Pianisten inleder och får omedelbart sällskap av först blåsare, sedan stråkar. Musiken tunnas omgående ut till glest sökande. Upprepade forteattacker följs av glesare utsagor. Tempot är måttligt. Långdraget crescenderande när orkestergrupperna aktiverar sig. Solisten tystnar. Smått tumultuariska orkesterinsatser. Musiken tystnar till avsiktligt diffusa klanger. Sökande pianostämma i korta notvärden. Avsiktligt oartikulerat. Glittrande hyperkorta pianotoner i mezzoforte skingrar dimridåerna. Orkestern tystnar. Solisten stillnar, blir lyriskt drömmande. Pianisten blir rent insisterande. Enstaka orkesterstämmor återansluter i bakgrunden. Kammarmusikaliskt utbyte mellan solisten och än den ena, än den andra delen av orkestern. Pianostämman blir åter mer insisterande. Tätnar till kort fortissimo. Musik som glider in och ut ur fokus. Glittrande pianostämma i hyperkorta notvärden. Långa brasstoner. Musiken tätnar när allt fler involverar sig. Brasset aktiverar sig. Uppdelningen av orkestern i två grupper utnyttjas effektivt i härligt njutbar musik: kanske en hyllning till livets mångfald? Överlag kännetecknas stycket av korta notvärden men modest tempo. Lekfull musik där en den ena, än den andra orkesterstämman kliver fram i paritet med solisten. Fortissimo till tätare orkestersats. Överlag är musiken annars orkestrerad med raffinerad transparens. Bitvis påminner musiken om Boulez', i synnerhet när den biter sig fast i några enstaka toner och frenetiskt upprepar dem i korta notvärden: Boulez' organiserade delirium? Stråksång under frenetiskt aktiv solist. Brasset är flitigt verksamt, men inte så att allt annat dränks utan slankt penetrerande. Högre tempo. Spänstiga brassfanfarer tar kommandot och höjer intensiteten avsevärt. Ljusa pianoackord och syntklanger (?) bromsar in skeendet. Träblåsare avrundar. Solopiano. Syntklanger (?) understödjer kort. Pianisten går loss i härlig kadens: ljus, rytmiskt distinkt och vittfamnande. Höjer tempot, men bibehåller den rytmiska artikuleringen. På senare år har jag börjat uppskatta pianots klang allt mer. Tidigare fann jag den väl kantig medan jag nu uppskattar dess precision. Bromsar in och prövar sig vidare. Blir rent poetisk i lägre tempo. Stråkar gör glesa inlägg. Distinkt, rytmiskt rakt pianospel där högerhandens fortetoner får klinga ut. Vänsterhanden levererar mjuk ackordsbalsam. Vassa stråkar understödjer. Brasset lämnar glesa, fylliga bidrag. Pizzicaton. Solostämman blir mer bestämd i auktoritärt rak ackordsutsaga. Tempohöjning. Pianisten går åter loss i ensamt majestät med rytmiken växlande mellan det mjukt böjliga och det raka. Orkesterstämmor återansluter. Måttligt tempo. Massiva, svällande blåsarklanger höjer hettan. Musiken stillnar, blir lite avslagen. Kort orkesterfortissimo med vassa trumpetklanger. Pianisten trevar vilset på klaviaturen. Tunt orkestrerat. Pianoglitter i korta notvärden. Polariserade orkesterinsatser: höga violiner och fylligt brass. Tröttheten börjar sätta in. Men lite glitter har vi väl ännu att ge världen! Uppgivet och mödosamt. Tunnas ut och bromsar in. Avslutas i lång klarinetton.

Av Berio rekommenderas framför allt Chemins II (su Sequenza VI) från 1967 för viola & nonett, Sequenza VII för oboe & tape från 1969, Eindrücke för orkester från 1973-4, Chemins IV (1975/2000) för oboe & 11 stråkar, Sequenza X för trumpet & pianoresonans från 1984, Concerto II (Echoing Curves) från 1988-9, Stråkkvartett nr 3 (Notturno) från 1993 och Kol Od (Chemins VI) för trumpet & kammarorkester från 1996.

Veckans verk-text nr 261, avslutad 25 november 2008. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

The Homepage of Walter Ekelin has been on the net since 16 January 2001.
The Hilding Rosenberg Pages has been on the net since 8 November 2001.
Both sections at City Network since 28 November 2009.

Verk 1980-1989

som har uppskattats i mina musikcuper,

kronologiskt ordnade

Pieces 1980-1989

that have been successful in my music cups,

chronologically ordered

De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Brian FERNEYHOUGH, född 1943, England:

Stråkkvartett nr 2

Brian FERNEYHOUGH, född 1943, England:

Superscriptio

Iannis XENAKIS, 1922-2001, Grekland, Frankrike:

Shaar

Tristan MURAIL, född 1947, Frankrike:

Désintégrations

Pierre BOULEZ, född 1925, Frankrike;

Répons

Iannis XENAKIS, 1922-2001, Rumänien, Grekland, Frankrike

Thalleïn

Pär Lindgren, född 1952, Sverige;

Bowijaw

Pierre Boulez, född 1925, Frankrike

Dialogue de l'ombre double

Henri Dutilleux, född 1916, Frankrike;

Violinkonsert, L'Arbre des songes (Drömmarnas träd)

Harrison BIRTWISTLE, född 1934, England:

Earth Dances

Gérard Grisey, 1946-98, Frankrike:

Talea (ou la machine et les herbes folles)

Anders Nilsson, född 1954, Sverige;

Ariel

Karin Rehnqvist, född 1957, Sverige:

Kast (Sudden changes)

Kaija SAARIAHO, född 1952, Finland, Frankrike:

Nymphea, Jardin secret III

Bo Rydberg, född 1960, Sverige

et je danse

Benedict Mason, född 1954, England:

Lighthouses of England and Wales

Anders Eliasson, född 1947, Sverige;

Ostacoli

Salvatore Sciarrino, född 1947, Italien:

Pianosonat nr 3

György LIGETI, född 1923, Ungern, Österrike, Tyskland

Pianokonsert

Luciano BERIO, 1925-2003, Italien:

Concerto II, Echoing Curves

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster) Pages within this section (links will open in the same window)

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster) Section links within my site (link will open in the same window)

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)