Wilhelm STENHAMMAR, 1871-1927, Sverige;

Stråkkvartett nr 3 F-dur

för 2 violin, viola, cello, opus 18, k1897-1900, 3 insp, 31m
Gotlandskvartetten, 1982, Caprice CAP 21338 + CAP 21536 + LP 1201-3

Finns även inspelad med;
Caprice 21506; Barkelkvartetten (1951)
Swedish Society SCD 1032 + Barben BLP 1001 + Telestar TR 11023; Borodinkvartetten (1958)

Wilhelm Stenhammars musikaliska språk förändrades under hans levnad. Sina ursprungliga kompositionsstudier hade han bedrivit kring 1890 för Emil Sjögren (1853-1918) och Andreas Hallén (1846-1925). Första pianokonserten från 1893 är en mastodont-konsert i äktromantisk, Brahms-influerad anda. Operan Tirfing från 1898 lär däremot vara wagneriansk och innebar på samma gång publikframgång och konstnärlig identitetskris. Hade Stenhammar något eget att säga?
Tredje kvartettens första sats skrevs hösten 1897, resten juni-juli 1900, samma år som han blev ledamot av Musikaliska Akademien. Kvartetten tillägnades Louis Glass, en dansk tonsättare som levde 1864-1936. Uruppförandet stod Aulinkvartetten för 17 april 1903 i Stockholm. Originalpartituret finns på Statens musikbibliotek. Stämmor publicerades 1904 av Det Nordiske Forlag i Köpenhamn. Ett fickpartitur publicerades 1961 av Nordiska Musikförlaget. Kvartetten har fyra satser; Quasi andante (F-dur), Presto molto agitato - Allegro molto energico con fuoco (f-moll), Lento sostenuto (b-moll), Presto molto agitato - Molto moderato (F-dur). I originalpartituret betecknar Stenhammar dock finalen som ”Fantasia e fuga”. Andra och tredje satserna åtskiljs av en inkomponerad paus. I Bo Wallners 3-bandsbiografi över Stenhammar (läs den!) diskuteras tredje kvartetten som avslutning på första bandet.

Ett trånande tema utvecklar sig gradvis. Mjukt och vemodigt med violasolist. Liten spurt. Crescendo med ett par danssteg. Växlas ned. Vidlyftigt berättande andratema. Melodiskt med skarp profil och stark attraktion. Även detta med milt sorgsen karaktär. Violinerna höjer tempot med sin lilla spurt. Crescendo när de lägre stämmorna ansluter. Kulminerar bekräftande och diminuerar.
Genomföringen inleds med sökande musik i lugnt tempo. Cellosolist. Crescendo. Ensemblen söker sig mot en fjäderlätt, snabb musik. Smått dansant. Cellon inför ett mått av eftertanke. Snabbt. Låga stråkarna bromsar upp tempot. Crescenderas smått dramatiskt.
Expositionen repriseras. Låga stråkar sjunger sitt trånande tema. Lilla spurten. Känsligare spel nu än i expositionen. Andratemat med berättande cello. Raskt. Crescendo med måttlig kulmination, diminuendo.
Codan fortsätter det lyriska sökandet. Måttliga crescendon kan inget göra åt dess avskedskaraktär. Melodiska fragment från tidigare gör sig påminda. Satsen avklingar stillsamt.

Scherzot inleds snabbfotat med furiös kraft. Framåtdrivande musik med såväl energi som elegans. Förstafiolen för melodin. Om igen! Nu i ljusare tonart. Tredje gången med bryskare spel inledningsvis. Rent hetsigt. Intensiteten mattas av när stråkarna inte längre gräver så djupt.
Det kontrasterande trioavsnittet serverar en överraskning genom att kicka iväg i ännu snabbare tempo och med större dramatisk laddning. Violinsolist kontra ensemble. Jaktavsnitt med solon. Mångstämmigt med flera substansiella teman samtidigt, ändå förbålt väl sammanhållet. En mjukare, raskt flytande ackompanjemangsmelodi tilltalar starkt. Crescendo - diminuendo.
Scherzo-delen återvänder, nu i trions högre tempo/intensitet. Underbar sats som på ett utmärkt sätt jagar liv i letargen! Om igen! Sammanlagt sätter Scherzotemat in fem gånger, men än har jag inte tröttnat på det! Mattas av innan den kraftfulla, unisona avslutning.

Lentot inleds stillsamt. Elegiska utrop i förstaviolinen. Sorgligt tema presenteras av violin i duett med cellon. Cellon avrundar temapresentationen.
Första variationen med rörligare ensemble, bitvis med pizzicaton. Violinsolist. De elegiska utropen. Upprört. Långdraget crescendo. Diminuendo. Cellon avrundar.
Andra variationen inleds känsligt och andlöst vackert. Crescendo - diminuendo. Ömt med violinsolist. Cellosolist avrundar.
Tredje variationen höjer tempot. Duett mellan violinerna. Upprörd sorg. Intensivare när fler stämmor vill yttra ett vägande ord. Inledningens elegiska utrop. Diminuendo med cellosolist. Violasolist.
Temposänkning för codan. Gradvis ökning av intensiteten, sedan sänkning. Långdraget och mjukt utan skarpa språng. Under processen har cellon en viktig roll som enveten rytmhållare, ger musiken ett bergfast, men nedåt-lutande fundament. Långdraget stillnande avslutning.

Final-fantasians snabba inledning hämtad från Scherzot och dess Trio. Stark dramatisk laddning. Deklamatoriskt. Om igen! Och igen. Mjukare deklamation. Lyriskt tema med fugato-doft. Tempot och intensiteten höjs. Upprörd klagosång. I synnerhet cellostämman aggreverar fint. Om igen. Tystnar. Inledningen återkommer i lägre tempo, mjukare föredrag och uppgiven anda. Avrundas. Återstartar. Tystnar. Upprört crescendo och accelerando med Scherzo-temat. Pizzicaton. Tystnar.
Stillsam fugainledning med hela den teknikens framåtdrivande suggestion. Fallande tema. Sorgset. Intensiteten ökar, kulminerar måttligt och minskar. Det var bara en försmak! Tidigare tema med flykt i melodi och ackompanjemang. Lyriskt. Stillnande avslutning på finalens fantasia-del. Generalpaus.
Fugatema startar mjukt i violan, fylls ut av violinerna och blir gradvis intensivare. Cellon ansluter. Vilken mäktig kraft fuga-tekniken besitter! Jag tror inte att temat är exakt samma som tidigare i satsen. Det här känns mer optimistiskt. Lugnare. Intensivare. Böljande intensitet. Accelerando. Kraftfullt. Frenetiskt i hela ensemblen. Accelererande fuga exploderar med deklamation i bredare tempo. Djupt grävande stråkföring. Hektisk fuga. Ny bred deklamation. Smått dansande fuga. Tudelat konverserande. Accelerando. Vild dans. Bredare med svärmisk, vidlyftig melodi. Stillsamt, eftersinnande. Accelerando med danssteg. Kraftfull, unison avslutning.

Av Stenhammar rekommenderas framför allt Stråkkvartett nr 3 F-dur (1897-1900), Pianokonsert nr 2 d-moll (1904-7), Stråkkvartett nr 5 C-dur (Serenad, 1910), Symfoni nr 2 g-moll (1911-5) och Stråkkvartett nr 6 d-moll (1916).

Veckans verk-text nr 24, först införd 15 maj 2001, reviderad 15 mars 2003.
Först införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Gustav MAHLER, 1860-1911, Böhmen, Österrike:

Symfoni nr 5 ciss-moll

för 4 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 6 horn, 4 trumpet, 3 trombon, tuba, pukor, slagverk, harpa & stråkorkester
k1901-2, r1903-9, 63 inspelningar, 75 minuter
Wiens PO, Leonard Bernstein, DG 1987 = 75m
Wiens PO, Pierre Boulez, DG 1996 = 72m

Vid femte symfonins tid var Mahler dirigent för Wienoperan. Ledarskapet för Wienfilharmonikerna hade han däremot avsagt sig efter hälsoproblem. Hösten 1901 mötte han Alma Schindler som han gifte sig med i mars 1902. Symfonin skrevs somrarna 1901 och 1902. Orkestreringen beredde dock Mahler stort motstånd varför han förfinade den resten av sitt liv. Femte symfonin finns även i arrangemang för orgel av David Briggs. Första satsen spelade Gustav Mahler själv in på pianorulle 1905. Adagiettots melodiska linje hämtade han från sin samtida Rückert-sång Ich bin der Welt abhanden gekommen. Första fagottfrasen i Finalens inledning citerar sången Lob des hohen Verstandes från 1896. Uruppförandet dirigerades av Mahler i Köln 18 oktober 1904. Symfonin trycktes första gången 1904, men alla ändringarna kom inte in förrän i 1964 års upplaga. Mahler presenteras vidare på http://en.wikipedia.org/wiki/Gustav_Mahler, symfonin på http://en.wikipedia.org/wiki/Symphony_No._5_%28Mahler%29. Henry-Louis de La Grange analyserar symfonin på http://www.andante.com/profiles/Mahler/symph5.cfm.

Symfonin har fem satser fördelade på tre delar; Första delen: Trauermarsch (In gemessenem Schritt, Streng, Wie ein Kondukt) och Stürmisch bewegt, mit grösster Vehemenz; Andra delen: Scherzo (Kräftig, nicht zu schnell); Tredje delen: Adagietto (Sehr langsam) och Rondo - Finale (Allegro - Allegro giocoso. Frisch). Tonarterna är ciss-moll, a-moll, D-dur, F-dur respektive D-dur.

Första satsen inleds av trumpetfanfarer följda av en orkestral sorgmarsch. Går ner i de lägre oktaverna. Stråkarna kontrar med en långsamt dansande elegi av sällspord elegans. Kvinnor som kan röra sig sålunda väcker avsevärt intresse hos mig. Sorgmarschen återkommer efter flera antydanden under dansen. Tragik av geologisk magnitud. Stråkarna kommer tillbaka med översinnlig mildhet. I betydande musik finns alltid rörelse om än tempot är måttligt. Valsen utvecklas. Element ur sorgmarschen förenas med dansen. Inledningens trumpetfanfarer kommer tillbaka. Besvaras upprört med tumultuarisk musik i högre tempo. Expressiva stråkar och/eller aktivt brass. Tät musik som håller på att bryta samman. Nya trumpetfanfarer tystar oron. Sorgmarschen fokuserar krafterna. Crescenderar. Tar sig nedåt de lägsta oktaverna. Sorgmarschen blir berättande. Känsligt saklig. Stråkarnas långsamma dans glider in i en fulländat omärklig övergång. Pukor i fjärran med sorgmarschens karaktäristiska rytm. Pukmuller. Stråkdans i högre tempo och med lättare karaktär. Crescenderar och blir upprörd. Brasset ansluter. Sammanbrott med pukvirvel och brass. Inledningens trumpetfanfarer kallar till ordning. Sammanbrottet ebbar undan. Fragment av sorgmarschen i stillnande skeende. Nya trumpetfanfarer. En flöjt tar upp trumpetfanfarens melodi alldeles innan pizzicaton och pukslag avslutar satsen distinkt.

Andra satsen inleds oroligt med snabba stråkfigurer och brassfanfarer. Melodiskt tema glimtar fram i violinerna. Danstema glider förbi i stråket. Brassoron tar överhanden. Diminuendo. Stråksång med spöklikt träblåsartjatter i långsamt dansande tempo. Fylliga stråkklanger och kontrabaspizzicaton. En småborgerlig idyll? Visst erfar vi små naggande imperfektioner, men nog har väl livet varit oss gått? Träblåsare och pukvirvel återför oss till inledningens oro. Högre tempo, mer oregelbunden rytm. Generalpaus. Stråksången växer fram från cellona. Nog har vi väl all tid i världen på oss? Hornen initierar dansen. Stråkarna blir lycksaligt svärmiska. Crescendo. Oroligt med brassfanfarer. Diminuendo till bitterljuv dans. För egen del har jag ännu inte börjat m-i-n-n-a-s. Skiftar till resolut rytmik i högre tempo. Crescendo. Brasset och slagverket ansluter. Oroligt fortissimo. Stråksången i forte, med blåsare och element ur oros-avsnittet. Fyllig stråksång. Oro i full orkester. Fyllig stråksång. Oro i full orkester. Brasset når de djupare oktaverna. Tempohöjning. Pukor går loss. Trumpetfanfarer börjar sentimentalt, nyktrar till men blir gigantiska. Mera! Kulminerar i fet koral. Diminuendo. Orkesterspurt. Diminuendo. Fragment ur det förflutna avslutar satsen och första delen stillnande. Nu rekommenderar Mahler oss att ta en rejäl paus. Kanske koka oss en kopp kaffe innan vi fortsätter!

Tredje satsen (och andra delen) inleds med hornfanfarer. Dansande, tunggumpad ländler-rytm tas upp. Naivt godhjärtad karaktär över melodin. Stråkarna höjer tempot. Kaleidoskopiskt skiftande stämvävnad i munter festepisod. Hornfanfarer avrundar. Stråkarna stämmer upp en vals, graciösare i lägre tempo. Kanske lite slirigt beräknande? Trumpet avbryter, för oss åter till den tunggumpade dansen. Hornfanfarer. Flinka stråkar höjer tempot. Bromsar in. Hornsolist kliver fram i rampljuset. Musiken tätnar. Nästan sammanbrott. Hornsolist bryter in med några förmanande ord. Lugna stråkar och hornsolo i dovt avsnitt. Diminuerar in i tystnaden. Pizzicaton i lugnt, men rörligt tempo. Träblåsarsolon. Arcostråkar. Träblåsare kliver fram med olika teman över stråkgrunden. Tempohöjning. Sackar in igen. Generalpaus. Valsen återkommer, crescenderar med pukor och brass. Andra teman blandar sig i leken. Inledningens hornfanfarer och tunggumpade rytm kommer tillbaka. Infallsrik musik i den muntra festepisoden. Det är mer djup i Mahlers humor än i Richard Strauss allvar. Tätnar genomföringsaktigt. Konstig övergång när musiken plötsligt bromsar in. Annars gör både Bernstein och Boulez musiken med den äran. Sätter fart igen. Crescenderar. Stillnar. Crescenderar. Kulminerar och lämnar plats för hornsolo över växlande orkestersats. Diminuerar in i tystnaden. Lugnt avsnitt, blåsarserenad och stråksång. Diminuerar. Pukor i fjärran. Brassfanfarer i raskt tempo avslutar satsen och andra delen. Nu rekommenderar Mahler oss ytterligare en paus. Kanske kan det smaka med en cigg på kaffet?

Fjärde satsen utgörs av det berömda Adagiettot, som därmed också inleder tredje delen. Stillsam musik för stråkorkester och harpa helt utan vare sig blåsare eller slagverk. Sådan här ro bör man inte uppleva förrän det är dags för den sista vilan. Kanske kan den här satsen utgöra en försmak? Crescendo med expressivare stråkar. Djupnar. Smärtfyllt. Diminuendo. Stillsamt. Crescendo. Diminuendo. Aningen aktivare musik. Crescendo. Diminuendo. Stillsamt. Harpan kommer tillbaka efter att ha vilat en stund. Satsen tycks vara på väg att avslutas, men finner ytterligare en gnutta energi. Crescendo. Stillnande avslutning på en överskattad sats. Både Bernstein och Boulez tar satsen på 11 minuter, vilket jag tycker är för långsamt.

Femte satsen inleds av träblåsarsolon med distinkt olika melodifragment. Hornens melodi startar orkestern i berättande, lite lantligt genuin stil. Tempohöjning. Muntert och flinkt fugato i stråkarna. Träblåsare ansluter. Här ryms inga borgare! Det här är musik för yrkesmän! Bromsar in med nya träblåsarfragment. Måttligt tempo, berättande temat. Lycksaligt affirmativt i dur. Tempohöjning, stråkfugato med berättande tema i blåset. En valsepisod bryter in som en blixt från klar himmel. Avrundas. Träblåsare. Munter melodi formar sig gradvis. Rustikt fugato. Spinns vidare i varierad sättning. Kulminerar med brass. Valsande stråkar. Avrundas. Träblåsarfragment. Nytt fugato smyger igång. Crescenderar och kulminerar med brass. Berättande avsnitt i forte. Tystnar abrupt. Följs av fuga med blåsare och frenetiska kontrabasar. Crescendo. Kulminerar i full orkester. Diminuerar och bromsar in. Vilset sökande. Träblåsarfragment. Stråkvals. Tar ut svängarna rejält. Oroande, djupa brassinjektioner. Crescenderar med fanfarer och triumfatorisk orkester. Breddas. Munter avslutning i raskt tempo.

Av Mahler rekommenderas framförallt symfonierna nr 5 ciss-moll (1901-2, r1903-9), nr 6 a-moll (Tragiska, 1903-4, r1906-11), nr 7 (Lied der Nacht, 1904-6, r1907-11) och nr 9 (1909) samt Adagiot (första satsen) ur Symfoni nr 10 (1910).

Veckans verk-text nr 36, avslutad 25 juni 2001, reviderad 28 december 2006.
Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Gustav MAHLER, 1860-1911, Böhmen, Österrike;

Symfoni nr 6 a-moll, Tragiska

för orkester, k1903-4, r1906-11, 44 inspelningar, 79 minuter
orkester med 5 flöjt, 5 oboe, 5 klarinett, 5 fagott, 8 horn, 6 trumpet, 4 trombon, tuba, 2 pukslagare, slagverk, celesta, 2 harpor och stråkar
Wien PO, Pierre Boulez, DG 1994

Gustav Mahler var en av sin tids mest uppburna dirigenter. 1886-8 var han teaterkapellmästare i Leipzig, 1888-91 operadirektör i Budapest, 1891-7 förste kapellmästare vid Hamburgs stadsteater, 1897-1907 konstnärlig ledare för Hovoperan i Wien och slutligen, innan sjukdomen tog honom hädan, verksam vid Metropolitan och New Yorks Philharmonic Society. Som tonsättare kom acceptansen senare. Enligt senaste skvallret ges det nu för tiden ut fler inspelningar av Mahlers än av Beethovens symfonier.
Sjätte symfonins andra och tredje satser komponerades sommaren 1903, de första och fjärde sommaren 1904. Tempoangivelserna är Allegro energico, ma non troppo, Scherzo (Wuchtig), Andante, Finale (Allegro moderato - Allegro energico). Det råder oenighet hurvida Andantet eller Scherzot ska vara andrasats. Problemet är att Scherzots inledning är väldigt lik förstasatsen. Boulez spelar Scherzot som sats 2. Jag föredrar en kontrasterande sats mellan inledningen och Scherzot, varför jag programmerar cd-spelaren till den omvända ordningen. Mahler själv hade ursprungligen Scherzot som andrasats, ändrade ordningen i samband med uruppförandet i Essen 27 maj 1906, men återgick till den ursprungliga ordningen i januari 1907.
Wikipedia har mer att berätta på http://en.wikipedia.org/wiki/Symphony_No._6_(Mahler). Hela partituret finns tillgängligt i Kahnts originalutgåva från 1906 på http://imslp.org/index.php?title=Symphony_No.6_(Mahler,_Gustav)&.

Symfonin inleds med en kraftfull marsch i de djupa stråkarna. Orkestern ansluter. Musiken är groteskt brutal. Är den inte rent av vulgariserat platt i sin maskulint heroiserande karaktäristik? Pukvirvel följs av stilla avsnitt med träblåsarmelodi över pizzicaton. Svalt kysk musik. Svärmiskt agiterad violincantilena för oss vidare. Episoden är känd som Almatemat eftersom Mahler där porträtterade sin fru. Marschen återkommer, inledningsvis med klämkäck optimism. Crescenderar storvulet. Vemodig avrundning i stråket. Precis som i den Wienklassiska sonatformen var det föregående expositionen som nu repriseras i en aning varierat skick.
Genomföringen inleds av marschen. Till en början med återhållsamhet. Snart med mer brass och rakare rytm än i expositionen. Jag uppfattar det inte som att Mahler gestaltar verklighetens reella brutalitet, snarare drar löje över den teatrala och mondäna världens fjanterier. Kontrasterande inslag med ljusare stämmor i högre tempo. Virtuos orkesterbehandling. Slagverket har bitvis en rent melodiska roll. Abrupt inbromsande till spökmusik med mystiska ljud från slagverket. Här talar Mahler med sin egen, genuina stämma, oaffekterat naturdyrkande. Solistiska insatser från flöjt, klarinett, horn och violin. Spökmusiken återkommer. Marschmelodin tas upp i stråkarna, nu betydligt raskare än tidigare. Musiken får mig rentav att tänka på Chaplin, i synnerhet hans knyckiga rörelsemönster under stumfilmsepoken. Plats att skratta ut världens alla krigsherrar och maktmän! Blåsarna ansluter. Crescenderar.
Återtagningen inleds med marschen med pukor och full orkester som i expositionen. Forcerat effektiv heroism. Pukvirvel, stilla träblåsarmelodi över pizzicaton. Nog är väl tempot raskare nu? Saklig stråkcantilena i lägre tempo. Återtagningen är inte identisk med expositionen. Crescendo - diminuendo.
Codan inleds med marschrytmen, smygande brass. Plötsligt fortissimoutbrott. Slagverk med hög tonhöjd. Fenomenal orkestermusik. Bondskt mellanspel i lägre tempo överraskar. Fanfarer. Tempofluktuationer. Högljudd avslutning i full orkester.

Här finns alltså 2 alternativa fortsättningar; Scherzo, Andante, Final eller Andante, Scherzo, Final. Jag föredrar det senare;
Andantet inleds av stråkar i lugnt tempo. Smeksam melodi med sorgset frågande knorr. Oboesolo. Flöjtsolo. Hornsolo. Sval musik. Stråkarna för oss vidare. Tystnar. Tempot höjs en aning. Flöjt-, oboe- och hornsolo. Crescendo. Kulminerar med storslaget vemodig melodi med Tjajkovskijvarning. Tack och lov växlar den ned snart. Pastorala koskällor rasslar över annan rytm, återhållet dansant. Inledningens lugna tempot återkommer. Sorgsen melodi. Nog borde väl satsen snarare ha benämnts Adagio med tanke på såväl tempo som karaktär? Hornsolo. Stillnar till magiskt pianissimo med oboesolo, hornsolo, sorgsen stråkcantilena. Upprörd orkester crescenderar. Utdraget sorgearbete i fyllig orkester. Stillnar långdraget. Stilla avslutning med prominent flöjt.

Här följer enligt mina preferenser Scherzot som inleds med en marsch i högre tempo och mer dansande än förstasatsens, annars mycket lik. Spänstig rytmik. Enormt framåtdrivande energi. Solistiskt bruk av slagverket. Det djupa brasset får också tacksamma uppgifter. Grotesk musik.
Kontrasterande stilla trioavsnitt med rustik dans i ljusa stämmor. Rytmiken är bergfast men musiken ger ändå ett försiktigt tvekande intryck. Flera försök till uppeggning misslyckas. Men vad är detta för rytm/melodi: jazz? blues?
Tempohöjning till inledningens dansmarsch. Xylofon klapprar loss. Bromsar in till mysteriöst avsnitt med kontrabasraspanden. Livligare dans med knorr. Det är något smått djävulskt över det hela! Fullkomligt virtuos orkesterbehandling.
Bromsar in till elegant serenaddans där marschpulsen känns genom dansrytmerna. Variant av rustika dansen i första trion. Spinns vidare i varierad orkestrering med ihärdiga uppeggningsförsök. Jazz/blues-avsnittet tittar förbi med vaggande höfter och frånvarande blick.
Inledande marschen dundrar in i högre tempo och massiv orkestrering. Tunnas ut för en stunds kammarmusikaliskt orkesterspel över marschvarianter. Stilla avslutning.

Finalen inleds mystiskt med uppåtsträvande harptoner och stråkar. Puk- och brassattacker dramatiserar. Fortsätter med tubasolo. Jazz/blues-temat från Scherzot sticker emellan. Slagverksrassel som i förstasatsens spökmusik. Hornmelodi från Andantet försöker forma något mer bärande. Stråktremolon. Sökande och kaleidoskopiskt. Trumpetattack. Försiktig brasskoral vaggar oss till ro. Fortissimo med mäktiga pukslag. Stillnar. Att vara vilsen i tillvaron och inte veta vad man vill. Hornsolo. Stråktremolon. Crescendo. Raskare, rakare musik initieras av det djupa stråket - marschartat tvärsäkert. Brassfanfarer. Teatralt! Men är det en komedi eller tragedi vi åhör? Brass-soli. Stark rörelseenergi. Bromsar in. Fortsätter med ljus och optimistisk träblåsarserenad. Eftervärlden har uttryckt förvåning över att Mahler skrev en så här svartsynt symfoni trots att han var nygift och nybliven far. Kan det inte tänkas att dessa glädjefulla tilldragelser likväl inte förmådde förjaga Mahlers djupaste oro? Att de kanske tvärtom ytterligare tillspetsade den? Crescenderar. Brassfanfarer. Harpa återför oss till inledningens mystik. Stråkcantilena stillnar. Blåsarsoli och slagverksrassel. Reminiscenser från det föregående. Crescendo till upprört orkesterforte. Brassfanfarer i mäktigt fortissimo-avsnitt. Stråkcantilena i lägre tempo. Accelerando med fanfarer i mycket korta notvärden. Raskt, rakt, rytmiskt i marschvariant. Effektivt, kompetent, professionellt - men också småtråkigt oinspirerat. Stillnar med svärmiskt stråk. Crescenderar. Fortissimoutbrott med katastrofstämning. Breddas. Gong. Inledningsmusiken tittar förbi igen. Orkesterfortissimo med pukslag. Stillnar. Samlar sig. Jazz/blues-temat i klarinett. Drömmande reminiscenser från det förutvarande. Violinsolo, hornsolo över slagverksrassel. Accelerando, crescendo. Mäktigt orkesterfortissimo. Dansmarschen återkommer, nu brutalt tragisk. Massiviteten varieras. Kröns med trumpetfanfarer i mycket korta notvärden. Tempot breddas och en passionerad stråksång stäms upp. Brass förstärker fylligt. Stillnande. Crescendo. Gong. Reminiscenser glimrar förbi. Stråkcantilena. Stilla brasskoral. Tystnar nästan helt. Kraftfull avslutning med pukslag, brass och allra sist ett pizzicato.

Av Mahler rekommenderas framförallt symfonierna nr 5 ciss-moll (1901-2, r1903-9), nr 6 a-moll (Tragiska, 1903-4, r1906-11), nr 7 (Lied der Nacht, 1904-6, r1907-11) och nr 9 (1909) samt Adagiot (första satsen) ur Symfoni nr 10 (1910).

Veckans verk-text nr 10, avslutad 15 mars 2001, reviderad 15 oktober 2008.
Första texten införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Claude Debussy, 1862-1918, Frankrike:

La mer (Havet), 3 symfoniska skisser

för orkester, k1903-5, 71 inspelningar, 23 minuter
orkester med 3 flöjt, 3 oboe, 2 klarinett, 4 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 2 kornett, 3 trombon, tuba, pukor, slagverk, 2 harpa & stråkar

Concertgebouworkestern, Bernhard Haitink, Philips 1976 = 23 minuter
Los Angeles PO, Esa-Pekka Salonen, Sony 1996 = 24 minuter
Berlin PO, Herbert von Karajan, DG 1964 via Spotify = 24 minuter

När jag första gången skrev om det här stycket prydde Debussys nuna mot en fond av upprört hav de franska tjugorna. Nu har francen bytts mot euro, men La mer består som en oavvislig del av kulturarvet. Internationellt, inte provinsiellt! Själv levde Debussy i en epok av skarpa motsättningar mellan Tyskland och Frankrike. Både 1871 och 1914 kom länderna i regelrätta strider. Trots det utövade Wagner ett starkt inflytande över sekelslutets franska tonsättare. Debussy var väl den förste att erbjuda ett alternativ. Hans riktning kom att kallas impressionism och utgör både krönet på romantiken och början på modernismen. Själv blev han närmast neo-klassicist de sista åren i sitt alltför korta liv. La mer har även arrangerats för pianoduett av Debussy själv samt för 2 pianon av André Caplet (1878-1925). Orkesterpartituret ville Debussy ha prytt av Katsushika Hokusais (1760-1849) bild The Hollow of the Wave off Kanagawa från cirka 1830 (bilden finns att beskåda efter en enkel Google-sökning på dess titel). Satstitlarna är De l’aube à midi sur la mer, Jeux de vagues, Dialogue du vent et de la mer. Wikipedia har mer att berätta på http://en.wikipedia.org/wiki/La_mer_(Debussy). Partituret kan beskådas på http://imslp.org/wiki/La_Mer_(Debussy,_Claude).

Dova, stilla klanger inleder. Söker sin egenart. Blåsarfigur fokuserar, stråkar sväller. Rörelser i orkesterdjupen kanske indikerar skillnaden mellan våg och ström. Crescendo, avbryts av lugnt gungande böljor. Majestätiskt upphöjda, vilande i sitt egna väsen. Det är vår i ett hav sydvart. Blåsarsolon och harpa hetsar vänt över stråkfigurationer. Rent poetiskt oboe-solo över svärmiska stråkar. Karajans inspelning lever väl upp till sitt höga renommé. Vassa violinfigurer, livligare rörelser, crescendo. Vattnet är ljumt, inte kallt. Fortissimo avrundar fanfarartat. Diminuerar och blir mysteriöst. Mäktiga vågor tar sats från horn och djupa stråkar och för oss vidare. Sprider sig uppåt i stämmorna. Muntert livsbejakande. Associationer till kustens salta vindar infinner sig osökt genom musikens ”friskhet” (ett belastat begrepp som infann sig osökt i brist på fräschare). Crescendo till fortissimo med tonföljder som faktiskt erinrar om vissa av Edward Elgars. Gungar åstad. Skarpt trumpetsolo. Stillnar och går till ro. Koralantydningar från brasset. Diminuerar. Oboesolist leder musiken vidare längs innerligare stigar. Fyllig brasskoral växer fram. Harpan delar med sig av sitt glitter. Crescenderar mäktigt. Kraftfull avslutning i full orkester. Diminuerar bort.

Andra satsen börjar med en lekfull, infallsrik, fragmentariserad musik i livligare tempo. Solistiska insatser från främst blåsarna. Sväller och avrundas. Violiner tar upp tydligare tema med framåtdrivande kraft. Horn och harpa återför oss till det diffusare. Drömalstrande harparpeggion som missbrukats så att de solkats ned tills dess seriösa användning omöjliggjorts av sunkiga associationer. Tempoväxlingar. Solon i olika stämmor. Titeln (Vågornas lek) beskriver musikens karaktär ypperligt. Titeln och karaktären till trots känns musiken ändå djup. Kanske är det helt enkelt så att det är i leken vi är mest genuint mänskliga och når våra finaste, djupaste, värdefullaste sidor. Uttrycket fokuseras igen. Blir svärmiskt dagdrömmande. Karjans inspelning har inte utan orsak avsevärt rykte. Fragmentariseras. Fortissimobrass sätter ned fötterna statyeskt. Ystert flöjtsolo. Oboe sätter an tema som växer ut i orkestern. Tar några valssteg. Och en hel del till. Bra svep och stark framåtdrift i stämrörelsernas summa. Kulminerar med horninsatser och diminuerar. Lekfulla fragment med harpglitter och blåsarsolon. Stilla avslutning med prominent harpa och däst ro.

Tredje satsen inleds med pukvirvel och djupa stråkar. Något tar form ur dyn. Om igen! Av stoff är vi komna, stoff skall vi åter bliva! Trumpetsolo fokuserar distinkt som en Jan Björklund med skarpa patroner i pungen och befälsrätt över en skock fjortisar. Forte från ljusa instrument. Raskare tempo sätts an av raka basar. Tonföringen indikerar accelerando, men det faktiska tempot ökar (nog) inte. I synnerhet basarnas notrörelser har den effekten på mig i just den här sekvensen. Kraftfullt pådrivande i svalare, höstliga vatten. Kulminerar och mattas av med pukvirvel. Bekant tema i mjuka blåsare. Känns fortfarande som en modern och angelägen komposition. Stillnar nästan helt. Harpa, isiga fioler och träblåsarsolister tar oss vidare med mjuk, men fast hand. Crescenderar till fortissimo. Starka framåtdrivande krafter. Skynda! Skynda! Tid är en bristvara! Manande djupt brass. Diminuerar med djupt allvar. Trumpetfanfarer höjer tempot avsevärt. Svepande stråkar öser mer kol i ångpannan: håll i hatten! Om igen! Breddas och drar vidare. Blåsarkoral förbereder sista stöten. Kraftfullt orgiastisk avslutning kröns av pukslag.

Att Debussy valde benämningen ”symfoniska skisser” är förmodligen estetiskt grundat, men för min del ser jag verket som tveklöst ingående i den symfoniska traditionen från Haydn, över Beethoven, Bruckner, den med Debussy samtida Mahler och vidare under förra och nuvarande sekel. Impressionismens estetik slog vinet i egna, nya läglar, men just därigenom erövrade de också den större traditionen och förde in den på nya banor. Så skapas sublima konstverk! Kungen är död, leve konungen!

Av Debussys verk rekommenderas framför allt stråkkvartetten från 1893, Prélude à l'après-midi d'un faune (för orkester, 1892-4) La mer, 3 symfoniska skisser från 1903-5, Images, 5 orkestersatser från 1905-12 samt Sonat för flöjt, viola & harpa (1915).

Veckans verk-text nr 44, avslutad 24 juli 2001, reviderad 24 juni (midsommarafton) 2011. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Gustav MAHLER, 1860-1911, Böhmen, Österrike:

Symfoni nr 7, Lied der Nacht

för orkester, k1904-6, r1907-11, 36 inspelningar, 79 minuter
orkester med 5 flöjt, 4 oboe, 5 klarinett, 4 fagott, 5 horn, 3 trumpet, 3 trombon, tuba, 11 slagverk, mandolin, gitarr 2 harpor, stråkar
Chicago SO, Claudio Abbado, DG 1984 = 79 minuter
Philharmonia, Giuseppe Sinopoli, DG 1992 = 87 minuter
Sydvästtyska RSO, Michael Gielen, Hänssler 2001 = 80 minuter

Sin sjunde symfoni uruppförde Mahler 19 september 1908 i Prag med Tjeckiska filharmonin. De två Nattmusik-satserna hade komponerats sommaren 1904, satserna 1, 3 och 5 sommaren 1905. Referenser satserna emellan garanterar dock symfonins enhet i mångfalden av uttryck. Symfonin har även spelats in i Casellas arrangemang för pianoduett. Satserna är fem; Langsam - Allegro risoluto, ma non troppo; Nachtmusik (I): Allegro moderato. Molto moderato (Andante); Scherzo: Schattenhaft. Fließend aber nicht zu schnell; Nachtmusik (II): Andante amoroso och Rondo-Finale. Wikipedia har mer att anföra på http://en.wikipedia.org/wiki/Symphony_No._7_(Mahler). Mer djuplodande artiklar återfinns bland annat på http://www.mahlerarchives.net/.

Första satsen inleds med en lågfrekvent sorgmarsch. Tenorhornsolo svaras småningom av klarinett & trumpet. Långsam orkesterfanfar med trumpeter. Fulltonig fiolkör. Diminuerar. Tenorhornsolo. Tempohöjning, ljusa fioler mot mörkt brass. Orkesterfanfar av ceremoniellt stram karaktär. Sorgmarschen återupptas. Notera de fina rytmiska alterneringarna. Tempohöjningar med triumfatoriska tongångar. En vals sätts an. Bromsar in. Svärmiskt. Inte helt olikt musik av Richard Strauss. En sats med tätt skiftande känsloladdningar där det är ett styvt arbete bara att följa med på alla turerna. Fanfarer bemannar oss, men slår snart över i operettmilitarism. Elaboreras vidlyftigt. Stillnar med violincantilena. Raskt fanfaravsnitt. Några danssteg tas. Stillnande. Sträcker ut sig helt som till vila. Aktiveras med violinsolo. Stillsamt med solistiska infall från olika stämmor. Avrundande tonfall. Aktiverande signaler. Harpsolo inleder långdraget crescendo med magisk, naturdyrkande atmosfär. Men nog har uppskattandet av tonfallen försvårats genom Hollywoods överexploatering av uttrycket! Sorgmarschen återkommer lågfrekvent för avsevärt alternerad återtagning. Är det tuban som tar ett solo? Tremolerande stråkar. Fulltoniga violiner, återhållsamt brass. Crescenderar. Brassfanfarer, tempohöjning. Kulminerar i brett tempo. Spinns vidare konstfullt. Några valstakter. Svärmisk violincantilena. Idylliskt avsnitt krossas av tempohöjning och brassfanfarer. Grotesk optimism, ren mani. Breddas majestätiskt. Dissonanser. Raskt tempo och fanfarer avslutar satsen.

Andrasatsen inleds med horndialog, inte olikt första satsens tenorhornsolo, men nu utan sorgmarsch. Andra blåsare fyller i med böljande scherzo-tjatter. Muntert promenerande i klar och ljum lövskog i september. Stråkrassel. Smått dansande marschrytm, naivt optimistisk musik. Kontrabassång. Rejält pregnanta pukrytmer. Pizzicaton. Dansrytmerna tar ut svängarna, Sordinerad trumpet med sorgmarschmelodi. Gielens inspelning är fenomenal för dess sätt att exponera musikens fantastiska rytmer. Underhållningsmusik i lite högre tempo, svävande med fötterna en bit över backen. Gemytet tar luft. Förgrovas. Stillnar. Trombonsolo med sorgmarschmelodin. Koskällor från fjärran. Musiken samlar sig inför fortsättningens promenad. Stråkrassel. Tempohöjning. Stillnar och lämnar plats för en blåsarserenad, småningom i högre tempo. Härlig frihetskänsla! Dramatiserande överledning. Muntert promenerande, nu friare och med mer sväng i och med att fler stämskikt aktiveras. Stillnar. Skiftar tvärt till promenad i harpa, kontrabasar och flöjt. Tunnas ut i solistfanfarer som snart sprider sig i orkestern. Marschdans. En del tonfall påminner om klezmermusikens. Underhållningsmusiken tar över i högre tempo. Slagverk rasslar. Musiken stillnar. Trombonsolot, marsch av milt uppsluppen karaktär. Förbryllande sordinerade brassinjektioner: häcklande? Stilla avslutning.

Tredje satsen inleds med pukslag, snabba violinfigurer, klagande läten från blåsarna. Erinrar om dansavsnitten i andra satsen, men mycket snabbare. Stillnar. Sätter fart igen. Blir närmast hysteriskt. Bromsar in, lugnar ned sig. Serenadartat i tunnare sättningar. Oron finns dock alldeles under ytan. Violasolo. Dansen bemäktigar sig musiken. Breddas. Dansen återupptas. Förvandlas till spökdans. Violasolo, tubasolo. Klarinettskrin. Hysterisk dans. Snabbt förbiglidande karaktärer som om man ginge från bord till bord på en pub uppsnappandes ett yttrande här, ett resonemang där. Avslutning med pukslag och pizzicato.

Fjärde satsen inleds stilla, idylliskt med violin-, trombon- och träblåsarsolon. Det lugna tempot till trots finns det dans och sväng i musiken. Svärmisk violinkör. Kulmination, sedan åter idyll. Violin- och träblåsarsolon. Mandolin. Gielens inspelning är markant mer transparent än Abbados, vilket är till avsevärd fördel i synnerhet här i andra Nattmusiken. Avspänd musik. Mörkare tongångar drar förbi. Ljusnar. Avspänt. Bromsar in. Mörknar. Ljus serenad, Oroligt. Mörknar. Tempohöjning, orolig karaktär. Lugnare tempo, dämpad karaktär. Idyllens tema lyckas inte helt bryta oron. Något tredje etableras. Bortvänt drömskt? Trombonsolo. Ljusare i högre tempo. Mörknar med expressiva stråkar. Stillnar. Smärtfyllda stråkar. Stillnar med prominent harpa. Idylliskt/rustikt med violinsolo. Dansmarsch. Stillnar. Både mandolinen och satsens känsloladdningar och rytmer får mig att associera till Prokofjevs Romeo & Julia-balett från 1936. Crescenderar upprört. Stillnar tvärt till dansmarschen. Idyllen återetableras. Utdraget stillnande avslutning med klarinettsolist.

Femte satsen inleds av kraftfulla pukor. Glansfulla brassfanfarer. Kanske man skulle ladda introt som mobilsignal? Raskt tempo, beslutsam karaktär. Heroiskt, men inte militaristiskt. Kulminerar. Lugnare med avspända dansrytmer liknande tidigare satsers. Brassfanfarer med djup. Tempohöjning till musik av lättsam karaktär i klassicistiskt spunnen orkestrering. Några rustika danssteg avrundar. Brassfanfarer. Avslagen dansmarsch. Brassfanfarer. Serenadfragment i skiftande rytmer. Brassfanfarer. Tempohöjning med flinka lägre stråkar. Rustikt intermezzo dansar in. Tunnas ut. Lång orkesterfanfar av beslutsam karaktär. Elaboreras genomföringsaktigt. Serenad som accelererar. Fanfar med brass, klockor och slagverk. Radikal tempohöjning för janitscharmarsch. Bromsar in. Serenad med fragment och infall. Orkesterfanfar. Crescendo. Temposkiftningar och tvära karaktärskast. Serenaden dansar in på lätta fötter. Schasas bryskt undan av fortissimo med brass, klockor och orkester. Breddas. Distinkt avslutning av det större formatet.

Sinopoli tar första och fjärde satserna vardera bortåt 3 minuter långsammare än Abbado och Gielen.

Av Mahler rekommenderas framförallt symfonierna nr 5 ciss-moll (1901-2, r1903-9), nr 6 a-moll (Tragiska, 1903-4, r1906-11), nr 7 (Lied der Nacht, 1904-6, r1907-11) och nr 9 (1909) samt Adagiot (första satsen) ur Symfoni nr 10 (1910).

Veckans verk-text nr 41, avslutad 12 juli 2001, reviderad 15 januari 2011.
Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Wilhelm STENHAMMAR, 1871-1927, Sverige;

Pianokonsert nr 2 d-moll

för piano, 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, 1 pukor & stråkorkester
opus 23, k1904-7, 5 insp, 30m
Janos Solyom, München PO, Stig Westerberg, inspelad 1970, EMI 565 081 + HMV 063-34284 = 30m
Greta Erikson, Sveriges Radios SO, Jevgenij Svetlanov, inspelad 1989, Musica Sveciae MSCD 622 = 32m

Finns även inspelad med;
Radiotjänst RE 701-704; Hans Leygraf, Göteborgs Radioorkester, Sixten Eckerberg, senast 1947
BIS CD 476 + 714-6; Cristina Ortiz, Göteborgs SO, Neeme Järvi, p1990
Caprice CAP 21448; Anders Kilström, Göteborgs SO, Hannu Koivula, p1994

De första tema-idéerna för sin andra pianokonsert skrev Stenhammar ned i Kristiania i maj 1904. Sommaren därpå var hela konserten skisserad i klaverutdrag. Helt avslutades den först 1907 under Stenhammars bosättning i Florens. Hemkommen till Sverige upptogs han snart av arbetet som dirigent och chef för Göteborgs orkesterförening. Pianokonserten uruppfördes på Stenhammars första, helt åt egna verk ägnade konsert i Göteborg 15 april 1908 av Zelmica Asplund, göteborgssymfonikerna och Stenhammar. Partituret har publicerats av Wilhelm Hansen 1941, Svenska MIC 1957 och Nordiska Musikförlaget 1971. Dessutom finns en utgåva från 2001 med orkestersatsen reducerad för framförande på ett andra piano.
Konserten har fyra satser; Moderato - Allegro molto energico, Scherzo (Molto vivace) och Trio (Allegretto), Adagio och Finale: Moderato. Jag antar att jag inte är den enda som får behagligt förhöjt blodtryck redan när jag ser tonarten d-moll anges! Konserten lever upp till högt ställda förväntningar och borde lanseras internationellt av en solist med smak för hjältedater bak klaveret. Ett värdigt alternativ till Rachmaninovs samtida pianokonserter!

Lyriskt solopiano inleder återhållet, men med episka antydningar. Svaras av dramatiska stråkar med beethovenskt undertryckt laddning i attackerna. Avslaget solopiano blir mjältsjukt. Kort stråkinlägg med antydningar av vad som komma skall. Mer vidlyftig soliststämma. Generalpaus. Orkestern med utvecklad dramatik i raskt tempo, muskulöst orkestrerat. Bromsar in och lämnar plats för solopiano med mer högstämd epik. En klingande illustration av den berömda målningen av Stenhammar som romantiskt drömmande och aristokratiskt stram pianist. Stillnar. Alterneringar mellan piano och orkester. Pukvirvlar med brassattack dramatiserar. Utvecklade orkesterinsatser alternerar med solopiano. Orkestern attackerar med en bålgetings aggressivitet medan pianot försöker hålla sig mer lyriskt. Musikerna på EMI-inspelningen spelar absolut enastående: hade det varit en samtida rockskiva hade man undrat vad de knaprat under sessionerna! Musica Sveciae-inspelningen är tämligen avslagen och har här bara nyttjats för jämförelsens skull. Crescendo piskar fram rejäl kulmination. Stillnar gradvis. Lyriskt piano mot vresiga, djupa stråkar. Stillnar helt. Frenetiska orkesterstråkar piskar på igen. Orkestern bromsar in och bereder plats för solisten, som återkommer elegiskt dämpad med mustiga, mörka toner. Strålande välskriven och välspelad spänningsökning av solopianot, bara genom tonernas inneboende kraft, inga större ”yttre” effekter (crescendo eller accelerando eller orkestrering). Orkestern crescenderar dramatiskt. Piano alternerar med orkestern. Tempot höjs för den distinkta avslutningen. I andra bandet av sin Stenhammar-trilogi diskuterar Bo Wallner (bland mycket annat) förstasatsens storform, som inte är regelrätt efter skolboken anno 1800. Han landar i att det är fråga om en sonatsats, där reprisdelen dock utgör en utveckling och förvandling av expositionen: ”Öppen gestaltning i stället för sluten, förvandling i stället för upprepning.” (s 389).

Scherzot inleds av klarinett och piano. Mycket raskt tempo. Orgelpunkt. Cellosolist kliver fram kort. Orkestern understödjer mycket raffinerat. Härlig stämföring. Lätt musik med briljans i soliststämman och närmast kammarmusikaliska blåsarinsatser. Hela orkestern crescenderar och avrundar Scherzo-delen.
Pianot inleder den kontrasterande trion i lugnt tempo. Välbekanta tongångar. Eftertänksamt efter Scherzots glädjeyra. Svaras av orkestern, nu i gråare, stråkdominerad sättning. Solopiano. Orkester. Solopiano. Orkester. Ökad dramatik. Stillnar. Ökad dramatik. Solopiano utvecklar trions musik i dialog med orkestern, prövar sig fram. Stillnar uppgivet.
Pianot initierar Scherzots återkomst. Enorm kontrast och befrielse. Pizzicaton. Starkt framåtdrivande kraft, men mer spänstigt än muskulöst. Gnistrande pianospel. Plötslig avslutning med fall ned till de djupare pianotonerna: jag känner mig snuvad på en grandios avslutning, men det är väl inte dags för det ännu!
På EMI-utgåvan inleds Adagiot av pianot, med musik erinrande om Scherzots triodel. Men de första 37 sekunderna av spår 3 borde hänförts till spår 2. Enligt Wallners Stenhammartrilogi avslutas Scherzot nämligen av triodelens återkomst. Taffligt av EMI-editörerna, men inget som på minsta vis förtar musikernas glänsande insats!

Det egentliga Adagiot följer i vart fall attacca med ett tema av elegisk-dramatisk karaktär. Mörkt. Långt solistiskt avsnitt, stundtals understött av eller alternerande med korta orkesterinpass. Återhållet behärskad, men levd epik. Fenomenal frihetskänsla i soliststämman: känns som om den söker sig fram improvisatoriskt och hittar helt rätt toner, inte rätt för att de är konventionella utan rätt för att de utgör de sanna svaren på situationens fordringar. Melodiken av rent verbal/vokal tydlighet. Bo Wallner identifierar temat som ”ett av det stenhammarska tonspråkets melodiska grundmönster”: stegvis rörelse uppåt, sextsprång, stegvis rörelse nedåt. Orkestern ansluter långt om länge och understödjer solisten. Stillnar. Några heroiska fraser blir solistens svar på orkesterns dramatiserande. Solopianot fortsätter med ackompanjemangsfigur i rörligare tempo. Träblåsarna ansluter och tar upp ”vokalarian”. Djupa pizzicaton marker rytmen, ljusare böjer den mjukare. Förvrids till ödesmättad dramatik av rent ryskt snitt (Tjajkovskij, Rachmaninov). Crescendo. Tempot och intensiteten sjunker till avrundande tonfall. Tempohöjning för finalen som följer attacca med utsökt konstfärdighet. Om EMI-cd’n spårats rätt här törs jag inte uttala mig om. Crescendo.

Gnistrande pianopärlor övergår i ljust kraftfulla pianoackord och blåsarfanfarer. Fortspinns och utvecklas. Säregen, knökig rytm: baktungt uppåtsträvande. Oboe-solist. Crescendo. Pianot återtar kommandot och initierar tempohöjning. Driver fram kulmination. Stillnar fint med blåsare och solist. Lyriskt serenad-parti vidtar. Arbetande, crescenderande avsnitt med kamp mellan solisten och orkestern. Förstatemat återkommer, nu med mer framträdande fanfarer. Tempohöjning och intensifiering av pianot, snart också blåsare. Stråkar ansluter och crescenderar. Gnistrande pianospel. Exploderar i glänsande forte med brass, violiner och solisten. Diminuerar till vanligt forte, men i högre tempo. Violiner och piano dominerar. Pukor och brass ansluter. Stooor avslutning av beethovenskt heroiska proportioner. Svenskt rekord?

Av Stenhammar rekommenderas framför allt Stråkkvartett nr 3 F-dur (1897-1900), Pianokonsert nr 2 d-moll (1904-7), Stråkkvartett nr 5 C-dur (Serenad, 1910), Symfoni nr 2 g-moll (1911-5) och Stråkkvartett nr 6 d-moll (1916).

Veckans verk-text nr 91, avslutad 7 januari 2002, reviderad 9 maj 2003.
Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.