Anton BRUCKNER, 1824-96, Österrike;

Symfoni nr 4 Ess-dur, Romantiska

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 1 pukor, stråkorkester
k1874, r1877-8, r1879-80, r1881, r1886, 55 inspelningar, 67 minuter
Flanderns RPO, Guenter Neuhold, Naxos 1988 (Nowak 1886) = 67m
Wiens PO, Karl Böhm, Decca 1973 (Nowak 1886) = 68m
Columbias SO, Bruno Walter, Columbia 1960 (Haas 1881) = 68m

Anton Bruckner hade svårt att vinna erkännande för sin konst. Han var en landsbygdsmänniska, auktoritetstroende och religiös som verkade i den raffinerade världsmetropolen (Wien). Hans beundran för Wagner var patetisk och satte käppar i hjulet för honom i det att de härskande och bestämmande konservativa föredrog Brahms och bekämpade de "nytyska" tonsättarna kring Liszt och Wagner. Bland Bruckners elever fanns Gustav Mahler, som 1910 i sitt förlagskontrakt stipulerade att alla royalties från hans verk skulle gå till publicerandet av Bruckners musik.
Bruckners fjärde symfoni hade en knölig tillkomst. 1874 års originalversion hade ett annat scherzo och en annorlunda final, som vid revisionen 1877-8 ersattes av en Volksfest-final (19 minuter) och slutliga versionens jakt-scherzo. Slutliga versionens final komponerades 1879-80. Revisionerna 1881 och 1886 gällde detaljer. I RED's Classical Catalogue 2003 finns 2 inspelningar av 1874 års version, 1 inspelning av version 1878, 30 inspelningar av 1881-versionen, 16 inspelningar av version 1886 och 6 inspelningar av 1888 års revision utförd av beundraren Ferdinand Löwe (publicerad av Gutman 1890). Vanligare utgåvor är de av Haas publicerad 1936 och 1944 och Nowak publicerad 1953. På http://abruckner.com/discography/symphonyno4/ listas vidare vilka inspelningar som baseras på vilka versioner och länkas till beskrivningar av de olika revisionerna. Benämningen Romantiska symfonin kommer direkt från Bruckner. Första framförandet gick av stapeln 20 februari 1881 under Hans Richters ledning. Symfonin har fyra satser; Bewegt - nicht zu schnell, Andante quasi allegretto, Scherzo (Bewegt) och Finale (Bewegt, doch nicht zu schnell). Observera hur beskedligt verket är instrumenterat!

Förstasatsen inleds med episkt framåtpekande hornsignaler och ett tystlåtet stråktremolo. Träblåsare fortsätter hornens melodik: här ska stora historier berättas! Crescendo med uppåtsträvande tema. Stråktremolon. Mäktigt forte med brass och pukvirvlar. Klingar ut och lämnar plats för det avspänt idylliska andratema. Crescendo. Diminuendo. Andratemat spinns vidare. Utvecklar en stråksång. Fastnar i liten fras och crescenderar till nytt forte i full orkester. Dramatiskt. Diminuerar till träblåsarlek. Accelerando till brassforte med dramatik. Diminuerar och söker sig vidare med accelerando i stråket. Crescendo med breda brassfanfarer. Idyllen återkommer, utvecklas och stillnar i stråket. Fjärran pukvirvel. Oprofilerat, stilla sökande. Träblåsarsolon.
Stråktremolo och fjärran hornsignaler som i inledningen. Möjligen är detta genomföringens inledning. Fler träblåsare ansluter. Crescenderande stråkar. Brassforte med världsomdanande dramatik. Kulmen. Diminuendo. Träblåsare kliver fram. Crescendo med stråktremolon. Brassfanfarer. Kulminerar och tystnar. Hornmelodi. Crescendo till mäktig brasskoral. Violinerna ligger under som en skälvande horisontlinje. Diminuerar. Stilla avsnitt med stråksång. Fjärran pukvirvel. Upplöses i det närmaste helt.
Fjärran hornsignaler inleder reprisen. Träblås kontrapunkterar. Stråktremolo. Långdraget crescendo. Lyss till cellisternas sång! Tempohöjning. Storslagen, heroisk lycka. Brassforte väller fram rent explosivt. Kulminerar, klingar ut och lämnar plats för andratemats avspända idyll. Crescendo med robusta stråkar. Diminuerar för mer avspänning. Crescendo till brassforte: låt oss förändra världen! Diminuerar wagnerskt. Träblåsarsolon. Plötsligt brassforte av mer tragisk karaktär. Oroligt, sökande. Crescenderar långdraget med det framåtpekande förstatemat. Vik hädan ni indifferenta! Kraftfull avslutning med fanfarer, pukvirvlar och full orkester.

Andantet inleds med djupa stråkar och rytmisk sång. En stillsam marsch etableras. Episk melodik. Violinerna tvekar. Hornsignaler besläktade med dem i förstasatsen. Träblåsarsång över distinkt marscherande stråkar. Djupa pizzicaton tar tag i oss med ett milt, men bestämt järngrepp. Sorgsen stråksång i lägre tempo kontrasterar kort. Hornsignaler över pizzicaton. Stråkarna sänker tempot och söker i själens innerligare skrymslen. Dynamiskt varierat. Träblåsare med fjärran pukvirvel. Vilket ranvaskat intryck en träblåsarsättning kan göra! Marsch med pizzicaton och stråksång i måttligt tempo. Milt sorgset. Stannar upp ett par gånger. Varieras dynamiskt. Tunnas ut i flöjt- & hornsolo. Träblåsare. Högtidligt mellanspel i stråket. Tempohöjning till muntert kontrasterande avsnitt. Stillsam, enkel glädje utan förkonstling. Crescendo. Diminuendo tills knappast något återstår. Fortsätter i sorgmarsch med stor värdighet. Hornsignaler. Pizzicatomarsch i aningen högre tempo. Livet måste fortgå! Tunnas ut i träblåsarsolon. Pizzicatomarsch med stråksång. Hornsignaler interfolierar. Desillusionerat med smärtan alldeles under ytan. Träblåsare fortsätter marschen uttunnat. Djupt brass avrundar stillsamt. Fortsätter med flygande musik i högre tempo. Crescendo. Diminuendo. Muntert dansande. Crescenderar. Brass inför ett mått av dramatik. Mäktigt forte i full orkester. Diminuendo tills knappast något återstår. Djup stråksång i lägre tempo. Fjärran pukor med vaggande rytm. Hornsignaler. Stråkar. Stillnande. Idylliskt vaggande avslutning.

Scherzot inleds med hornfanfarer i raskt tempo. Hög stråkton ansluter. Skumpande rytm med distinkt brassmelodi. Stråkar crescenderar. Distinkt uttalande. Stråkar. Temat elaboreras. Horn skumpar vidare. Stråkar. Crescendo med brass. Kulminerar. Sökande musik prövar sig fram med stråkar och horn. Accelerando. Hornfanfarer och brassforte som i inledningen. Stråkar crescenderar. Skumpande horn. Fortissimo med distinkt brassmelodi. Elaboreras uttunnat. Crescendo till fortissimo i full orkester. Kulminerar.
Idyllisk trio kontrasterar med lantlig sommaridyll. Träblåsare. Gemytligt som en blondin skrudad i blommig klänning. Stråkar. Lite småtråkigt. Var är brunetterna?
Scherzona var det som först fick mig att verkligen uppskatta Bruckners symfonier. De är ofta melodiskt anslående, strukturellt överskådliga, rytmiskt vitala och kraftfullt orkestrerade. Det innebar många poäng i min dåvarande estetiska preferensmanual! Nu för tiden uppskattar jag snarare förstasatserna och finalerna. De långsamma satserna kan jag fortfarande ha problem med. Hornfanfarer, stråktremolon och brassforte som i inledningen: scherzodelen återkommer. Elaboreras. Crescendo med skumpande brassfanfarer. Kulminerar med trumpeter. Sökande, fragmenterat i tunnare sättning: ett slags genomföring i Scherzot! Accelerando. Hornfanfarer och hög stråkton. Crescendo med brass. Heroiska tillkännagivanden! Diminuerar och elaboreras, bitvis skumpande. Crescendo och avslutning med brassforte.

En robust, rustik rytmik i de djupa stråkarna inleder finalen. Långa horntoner pekar framåt. Bruckner tillhörde sannerligen inte utopidödarnas skara! Långdraget crescendo. Brassforte med pukvirvlar. Mäktigt som tyngdlyftarens upplevelse av rycket. Diminuendo med stråkar. Crescendo till nytt brassforte. Kulminerar triumfatoriskt: stången hålls på raka armar! Diminuendo. Fortsätter i spatserande promenadtempo: att flanera, skåda vyerna och begrunda tillvaron obekymrad om dess djupare implikationer. Känns det mer samtida? Till en rustik rytm tråds en tvekande dans: törs jag? Diminuerar. Crescenderar. Befriade stråkar: låt oss pröva! Diminuerar. Crescenderar. Lössläppt dans: jag törs! Åter tvekan: men vad om…? Upplöses. Plötsligt brassforte skakar om i raskt tempo: dans står inte på din agenda! Utvecklas. Plötsligt inträder en stilla idyll i stråkar och träblåsare. Skickligt att få så disparata karaktärer att hänga samman. Stannar upp helt. Återstartar i udda, snabbt studsande rytm och crescenderar långdraget. Landar i mäktig brasskoral. Stråkkoral tar vid. Naturlyrik i träblås och stråk. Stannar upp helt. Fortsätter med spatserande dans. Stråkdominerat. Crescendo till storslagen romantik. Har inte schlagerfånarna exploaterat det här? Diminuerar snart. Sanna mina ord: det gjorde det inte hos schlagerfånarna! Upplöses. Plötsligt brassforte i högre tempo brakar loss. Dramatiskt omskakande. Utvecklas. Ge dem ett finger och de tar hela handen! Blir rent högtidligt. Diminuerar hastigt. Oprofilerat sökande i stråket. Träblåsare. Osmidigt rytmskifte. Hur kunde det överleva alla revisionerna? Stråkar och horn. Crescendo. Diminuendo. Plötsligt brassforte uppfordrar. Accelerando. Kulminerar med trumpeter och klingar ut. Fortsätter i spatserande stråkar. Väldigt renvaskad och fri harmonik just här. Muntra pizzicaton i de djupa stråkarna. Diminuerar. Sjungande tema spatserar frimodigt framåt. Rustik dans. Crescenderar. Diminuerar. Åter fulltonig sång. Diminuerar. Crescendo. Diminuendo. Sökande. Upplöses närmast helt. Hornsignaler som i verkets inledning. Växer långdraget och obevekligt i ett mäktigt crescendo. Det börjar bli tid att tänka på klockan! Diminuendo. Crescendo. Forte. Fortissimo. Avslutning med stråktremolo, hornfanfarer, crescendo, djupt brass, full orkester, pukvirvlar, maestoso.

Naxos-inspelningen är acceptabel om än väl murrig i fortena. Symfonin är väl värd en extra slant för en bättre version! Karl Böhms inspelning är riktigt bra, både konstnärligt och ljudtekniskt. I januari 2006 betingade den ett pris av 70 kr på CDON, skynda att fynda!

Av Bruckner rekommenderas framförallt symfonierna nr 4 Ess-dur (Romantiska symfonin, 1874-86), nr 5 B-dur (1875-8), nr 6 A-dur (1879-81), nr 7 E-dur (1881-3), nr 8 c-moll (1884-90) och nr 9 d-moll (Ofullbordade, Dem lieben Gott, 1891-6).

Veckans verk-text nr 18, avslutad 23 april 2001, reviderad 24 januari 2006.
Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Anton BRUCKNER, 1824-96, Österrike:

Symfoni nr 5 B-dur

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, tuba, pukor, stråkorkester
k1875-6, r1877-8, 45 inspelningar, 75 minuter
Concertgebouworkestern, Riccardo Chailly (Haas-editionen), Decca 1991 = 75m
Dresdens statskapell, Giuseppe Sinopoli (Nowak-edition), DG 1999 = 76m

Vid tiden för femte symfonins tillkomst började Bruckner sitt universitetslektorat (harmonilära och kontrapunkt) i Wien, var med på Ringens uruppförande, flyttade in i den lägenhet han skulle bo i de kommande 18 åren och blev vän med Gustav Mahler. Symfonin uruppfördes och publicerades först 1887 och då bara i ett arrangemang för 2 pianon av Josef Schalk. Orkesterverket uruppfördes och publicerades inte förrän 1894 och då i Franz Schalks förkortade utgåva (cirka 54 minuter). 1938 publicerades så äntligen Haas-editionen av hela symfonin, 1951 kom Nowak-editionen. Eventuellt gjorde Bruckner även smärre ändringar sent 80-tal eller tidigt 90-tal, vilka inkluderades i Schalks stympade utgåva. Symfonin har fyra satser; Adagio - Allegro, Adagio, Scherzo - Trio, Finale: Adagio - Allegro molto. På http://www.abruckner.com/discography/symphonyno5inbflat/ listas vilka versioner de olika inspelningarna är av, samt länkas till förklaringar över differenserna mellan versionerna.

Första satsen inleds långsamt med pizzicatobasar. En stilla, mjuk stråkmarsch formerar sig. Tystnar kort. Plötsligt fortissimo: brass maestoso. Tystnar. Pukor mullrar loss samman med den fylliga brasskören. Tyngdlyftarens upplevelse av rekordlyftet? Tystnar kort. Tempohöjning till musik av lättare karaktär. Dags att dra vidare? Pukmuller inför oroselement. Brass, pukmuller och stråktremolo återför till allvaret. Diminuerar. Mäktigt tema i de djupa stråkarna. Svaras av träblåsarsolister. Elaboreras. Crescendo. Fortissimobrass bekräftar stråktemat. Stillnar medelst stråkfigur. Pizzicaton för musiken vidare. Mäktiga stråktemat, nu med antydan till dans. Minns att Bruckner var en utmärkt kavaljer, i synnerhet visavi tonårsjäntor! Intresseväckande, återhållen anspänning lurar alldeles under den lugna ytan. Klarinettsolo av ljust, lyrisk karaktär. Stråktemat inleds mäktigt, blir sorgset. Tempohöjning, full orkester, utvecklat tema triumferar. Det harmoniska skiftet känns dock väl tvärt. Det nya rummet tycks mig nästan utan förbindelse med det gamla. Crescendo. Tempohöjning. Kulminerar med fylliga brasstötar. Breddas. Träblåsarsolon över stråktremolo. Crescendo, diminuendo. Sänkt tempo, stillsam pizzicatomarsch med hornsolo. En späd flöjt väcker avsevärt intresse trots dess rudimentära utsagor. Återsamling. Forte med tidigare teman. Stråksång dominerad av violinerna. Crescenderar långdraget. Brass och pukor. Lekfullt mellanspel alternerar med omnipotent brass maestoso. Brasset tar överhanden. ”Power is measured by the pound or the fist” som Paul Weller så klarsynt skaldade och sjöng om Thatcherland. Lyriskt mellanspel med träblåsare. Brass maestoso hamras ånyo in. Mäktiga stråktemat med pizzicato och sorgsen värdighet. Brasskoral försöker formulera något sannare. Tystnar. Tempohöjning, spänningen stegras, brass vräker sig fram. En gång till! Pizzicaton och stråksång. Men sen finns där också kärlek och demokrati som motvikt till kapitalistlakejernas välde. Hornsolo. Stråkmarschen fortspinns. Tempohöjning. Crescendo. Väl wagnerskt i fallande figur. Tempohöjning med raska, rent komiska stråkpizzicaton. Plats för gapflabb! Brass, lekfullt, hotfullt, mäktigt. Rustikt träblås bryter in kort. Maestoso med prominent brass. Kraftfull avslutning med alla tillgängliga resurser. Närmar musiken kitschen.

Pizzicatobasar inleder andra satsen i makligt tempo. Lamenterande oboesolo. Ljus stråksång smyger in i oboens ställe. Kortvarig tempohöjning förbryllar. Avrundas. Långsam, känslosam stråksång för fulla halsar. Den mogne mannens kärleksförklaring? Förstatemat åter, i högre tempo, nu i stråkarna. Crescenderar. Staccaterat föredrag. Åter fylligt legato. Crescendo, mäktig känslosam sång i full orkester. Diminuendo intill tystnaden. Kantabel klarinett över pizzicatomarsch i långsamt tempo. Stråksång med dovt orosmoln. Plötsligt forte och tempohöjning. Upprört. Dialogiskt. Stillnar tvärt till sökande musik. Mjuk stråksång med pizzicaton. Bruckner är ändå en mästare på dramatisk formgivning! Ge honom den tid han kräver. Notera att gängse Hollywooddravel är längre än hans symfonier. Ditt utbyte blir avsevärt större i hans sällskap. Men var som alltid kritisk: han utgör ingalunda sanningen och ljuset… Tempohöjning, mäktig stråksång. Härlig stämföring: enkel och effektiv utan krusiduller. Bredare när brasset ansluter. Träblåsarsolon skapar en kyskt renvaskad atmosfär som närmar oss det sakrala. Stillnar. Suggestiv, stilla dansande, hypnotisk musik, crescenderar och diminuerar, pulserar. Positiv makt. Självständig som ädelgasen. Brassforten över hypnosmusiken. Ödet! Förtvivlan! Ångesten! Sorgestråk drar förbi. Crescendo. Brasset vanställer och förvrider: korrumperad makt! Kapitulation inför ångesten. Under brassvrålen fortfar stråkarnas härligt suggestiva musik. Den levande, älskande människan finns där! Stillnar och lämnar plats för pizzicatobasar och rudimentärt oboesolo som i satsens inledning. Stillnande avslutning. Jo, det är möjligt att skriva stimulerande långsam musik. Bruckner tillhörde det lilla fåtal som kunde.

Tredje satsen inleds med en snabb uppbyggnad till brassforte, som snart lämnar plats för en stråkdansande ländler. Tunggumpad. Ländler med brass. Accelerando som inledningens till brassforte med svaveldoft. Fortspinns organiskt välformulerat. Tunnas ut i stråkfigurer. Träblåsare i rasker dans över ljusa pizzicaton. Mer brass! Triodelen inleds av lekfulla träblåsare. Svärmiska stråkar svarar. Mjukare och långsammare tongångar. Drömmer sig till Schlaraffenland på sedvanligt brackevis. Crescendo med brass. Mjuk avrundning. Scherzo/ländler-delen återvänder, avslutas annorlunda än första gången. Kontrasterande trio: annorlunda än förra gången, mindre distinkt. Den senare delen är dock lik första uppenbarelsens inledning. Scherzo/ländler-delen om igen, just som första gången. Det här är inte ett av Bruckners bättre scherzon. De brukar annars vara av rent remarkabel slagkraft. Här villar han bort sig i småplottranden, glömmer koncentrationen och tydligheten. Mjukt dansande triodel kontrasterar. Likadan som första uppenbarelsen. Scherzo/ländler-delen tas för fjärde gången. Kraftfull avslutning med brass och pukslag.

Finalen inleds också med pizzicatobasar. Stråkar smyger in i långsamt tempo just som i första satsens inledning. Klarinettrop. Tema från första satsen återpresenterar sig. Som alla andra föredettingar har det intet nytt att anföra. Oboesolo över pizzicatomarsch. Klarinettrop. Groteskt kraftfullt fugato startar i de djupa stråkarna. Växer gradvis. Ambition och teknisk kompetens finns tillstädes men ingen kärlek till vare sig livet eller konsten. Avrundas. Rask stråksång från tidigare sats. Ska det förgångnas dämoner mönstras? Breddas med svärmiska violiner. Ack, minns du? Raskare med pizzicatobasar. Frenetiskt aktiv, men lugn musik. Breddas. Rustika ansatser. Stillnar och tystnar. Brassfortissimo, maestoso som i första satsen, med triumfatoriska avsikter. Tystnar snart. Sökande, också i djupen. Fyllig brasskoral maestoso svaras av veka stråkar. Om igen. Träblåsarmellanspel. Åter brasskoral maestoso. Ett nytt rum har öppnats. Låt oss försiktigt undersöka det! Stråkarna visar sig mest nyfikna. Stilla stråkar avrundar. Stilla återstart med blåsarsignaler och pizzicaton. Ska det fugeras? Uppbyggnad pågår, men av vad? Fylligare klanger. Stor energi, aktivitet, rörelse, kraft. Ett muntert, målinriktat arbete. Hoppet är återställt! Marschfugato? Brassforte och accelerando. Raskt marschfugato. Rytmen blir väl fyrkantigt rak. Är det detta som är den brucknerska Visionen? Jag hoppas innerligt att vi slipper se den förverkligas under detta och följande sekler! Mer: jag är en svuren fiende till slik militaristisk pompositet och kommer förvisso att bekämpa den med all medel som står mig till buds. Sforzando i full orkester, kraftfullt som bergveckningsprocessen. Accelerando. Stillnar. Stråkar i raskt tempo. Frigjord sång. Brass tutar kort i lurarna. Stillnar snart med svärmiska stråkar. Raskt med flöjtsolo. Det här avsnittet passar mig f-n så mycket bättre som Vision än marschfugatot. Det här är musik för fria, jämlika människor. Bröder och systrar, inte herrar och slavar. Så, vad väljer du? Vad gagnar dig? Brass. Violinerna är helt bestämmande. Blåsarsolon. Crescendo med pukvirvlar. Stormande brassmaestoso. Stillnar. Violinerna driver musiken vidare. Crescenderar med brass. Stillnar. Crescenderar i full orkester. Stillnar. Musiken fortspinns med obeveklig, brucknersk logik. Sforzando maestoso av rent universala dimensioner avslutar utdraget. Var det Bruckners avslutningar som stimulerade vetenskaparna att formulera Big Bang-teorin? Avslutningen blir rent komisk, vilket väl inte var avsikten. Det är liksom bara för mycket! Bombasm i kitchens omedelbara närhet. Sinopolis inspelning är väl grumlig i basen.

Av Bruckner rekommenderas framförallt symfonierna nr 4 Ess-dur (Romantiska symfonin, 1874-86), nr 5 B-dur (1875-8), nr 6 A-dur (1879-81), nr 7 E-dur (1881-3), nr 8 c-moll (1884-90) och nr 9 d-moll (Ofullbordade, Dem lieben Gott, 1891-6).

Veckans verk-text nr 53, avslutad 24 augusti 2001, reviderad 30 augusti 2007.
Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Anton BRUCKNER, 1824-96, Österrike:

Symfoni nr 6 A-dur

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 1 pukor, stråkorkester
k1879-81, 32 inspelningar, 55 minuter
New Philharmonia, Otto Klemperer, EMI 1964 (Haas) = 55m
Chicago SO, Georg Solti, Decca 1979 (Nowak) = 61m

Bruckner började komponera sin sjätte symfoni hösten 1879. 1880 gjorde han uppehåll för att revidera fjärde symfonin och skriva dess slutliga finalsats. 1881 återupptogs och avslutades arbetet på sjätte symfonin. Uruppförandet skedde i etapper; sats 2 och 3 i Wien 11 februari 1883, en beskuren version under Gustav Mahlers ledning i Wien 26 februari 1899 och hela verket under Karl Pohlig i Stuttgart 14 mars 1901. Bruckner själv fick alltså aldrig höra hela symfonin klinga i orkesterskrud. Haas-editionen av sjätte symfonin publicerades 1935, Nowak-editionen 1952. Skillnaderna mellan dem sägs vara försumbara. Symfonin har fyra satser; Maestoso, Adagio (Sehr feierlich), Scherzo & Trio samt Finale (Allegro, ma non troppo). Wikipedia har mer att förtälja på http://en.wikipedia.org/wiki/Symphony_No._6_(Bruckner).

Första satsen inleds med distinkta, morseaktiga violinsignaler. Mystiska kontrabas-figurer ansluter. Hornsignaler pekar framåt. Kontrabasarna dramatiserar. Fler blåsare bidrar. Dramatiskt tema vrålas ut i full orkester. Tunnas ut i träblås. Ett lyriskt, stråkdominerat andratema tar över. Djupa pizzicaton driver på. Oboesolo. Pukvirvlar i fjärran. Stillnar i stråket. Blommar ut med flygande tema i fyllig orkester. Stillnar och tunnas ut. Crescendo dramatiserar. Omnipotenta brassfanfarer. Accelerando & crescendo. Diminuendo & ritardando. Fortsätter lyriskt. Dramatiseras en aning. Avrundas med soloflöjt. Annars är Bruckner inte känd för att nyttja flöjten solistiskt. Fortsätter lyriskt med hornsolo över pizzicaton. Behärskad musik. Crescendo med det flygande temat vidgar perspektiven. Några bondska vändningar återför oss till vardagen. Stråkar crescenderar. Brassfanfarer och pådrivande stråkar. Pukmuller förstärker. Gestaltar storslagen, konservativ inskränkthet? Axessredaktionens självbild torde definitivt stärkas av slika tongångar. Tunnas ut tvärt. Träblåsarsolon över oroande djupa stråkar. Glesnar. Fortsätter lyriskt med stråksång och pizzicato-driv. Seren träblåsarserenad bringar klarhet. Lyriskt fortissimo i fyllig orkester. Stillnar. Plötslig & våldsam brass-insats i fortissimo. Klassfienden är ständigt redo att förminska personlighetens djupare strävan! Försvinner och släpper fram lyrisk musik, som dramatiseras, tappar energi och lämnar plats för första-temat i lugnt, brett tempo. Crescenderar långdraget och obevekligt. Några lugnare episoder tjänar att förhöja effekten. Nog hörs släktskapet till Wagners klangvärld! Avslutning med brass och pukor.

Andra satsen inleds av en bred stråksång i mörk stämföring. Oboesolo. Kollegan förstärker och vidgar perspektiven. Crescendo - diminuendo. Lugn träblåsarkoral med pukmuller hotande i fjärran. Fortsätter i stor stråksång inkluderande ljusa stämmor. Ett melodiskt guldkorn som säkert nyttjats i månget sliskigt sammanhang. Vemodigt drömmande eller förhoppningsfullt förutseende? Crescendo - diminuendo. Blåsarserenad över muttrande basar. Stråksång med pukrytm erinrande om begravningsmarschers. Ljusnar med pådrivande, djupa pizzicaton. Rörligare med träblåsinsatser. Crescenderande stråksång med brasskoral ur djupen. Träblåsarinsatser lugnar ned situationen. Generalpaus. Tempohöjning initierad av oboe-solo. Crescendo - diminuendo. Stor, svärmisk stråksång inte utan släktskap med Tjajkovskij. Crescendo - diminuendo. Bottnar och funderar så smått i stråket. Dov blåsarserenad. Fortsätter i stråket. Violiner crescenderar. Diminuendo. Stråksång med pukmuller i fjärran. Förlöst stråksång. Utdragen stillnande avslutning.

Scherzot inleds av bestämda kontrabasar i lugnt tempo. Blåsare och stråkar driver upp ett högre tempo. Bra gung i musiken. Crescenderar med brass. Repriseras. Kontrabasarna initierar ny episod. Nu med härligt kammaraktigt filigransarbete, öppet och optimistiskt. Kontrabasarna initierar en tredje episod. Fräscha inslag. Fortissimo med brass avrundar första scherzo-delen.
Triodel med pizzicaton, mjuka blåsarfanfarer & smeksam stråksång. Om igen! Kontrasterande inslag med aningen dramatiserande stråkar. Triodelens inledning tas om i varierad gestaltning.
Scherzodelens marsch-dans repriseras. Chicagosymfonikerna spelar med makalöst svängig exakthet. Avslutar med emfas.

Finalen inleds med stråktremolo, kontrabas-pizzicaton & stråksång. Musik med potential att bära långt. Etablerar rent episka förväntningar. Brassfortissimon attackerar. Väldigt driv i musiken. Tempohöjning med berg och dalbane-känsla. Brassfortissimo med pukmuller och violinbett avrundar inledningen. Lyrisk stråksång kontrasterar radikalt men smakfullt. Träblåsare understöder emellanåt. Några mindre lyckade idéer, tack och lov kortvariga, bryter flödet. Sjösjuke-framkallande tempohöjning med udda harmonik. Crescendo kröns av brass. Muntra träblåsare krossas av brassfortissimo. Pizzicato-driv med crescendo. Musiken skiftar närmast kaleidoskopiskt. Alla övergångar känns dock inte helt lyckade. Fyrkantigt prosaiskt i violinerna. Sorgsna stråkar. Muntra träblåsare. Pizzzicaton i de höga stråkarna. Stråksång i lägre tempo. Tempohöjning med brutala brassinlägg i elegant kammarspel. Plötsligt fortissimo i full orkester. Trumpetskall. Stillnar pö om pö. Lyrisk stråksång. Mjuk brasskoral. Tempohöjning initieras i stråket. Växer ut i hela orkestern. Men nog är väl detta en väl naiv optimism? Tvärstannar. Gör ett nytt försök. Crescenderar. Tvärtystnar. Oboe-solo över inledningens härligt pådrivande musik. Jo, det blev ett äventyr som bar långt. Men jag önskar att resan hängt ihop bättre! Konstverk kan ju dock styras mer än livet självt! Brassfanfarer. Kraftfull avslutning.

Tidsdifferensen mellan de två inspelningar jag har haft tillgång till beror framförallt på att Solti tar Adagiot markant långsammare. Klemperers inspelning låter ganska illa i ljusa toner och fortissimon.

Av Bruckner rekommenderas framförallt symfonierna nr 4 Ess-dur (Romantiska symfonin, 1874-86), nr 5 B-dur (1875-8), nr 6 A-dur (1879-81), nr 7 E-dur (1881-3), nr 8 c-moll (1884-90) och nr 9 d-moll (Ofullbordade, Dem lieben Gott, 1891-6).

Veckans verk-text nr 29, avslutad 1 juni 2001, reviderad 8 mars 2009.
Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Anton BRUCKNER, 1824-96, Österrike:

Symfoni nr 7 E-dur

för orkester, k1881-3, 55 inspelningar, 65 minuter
orkester med 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 4 wagnertubor, tuba, slagverk & stråkar
Staatskapelle Dresden, Giuseppe Sinopoli, DG 1991 (Nowak-edition), 65 minuter
Bayerska Radions SO, Karl Böhm, konsert 1977, Audite via Spotify, (Nowak-edition), 64 minuter
Chicago SO, Bernard Haitink, konsert 2007, CSO Resound via Spotify, (Nowak-edition), 67 minuter

Uruppförandet av sjunde symfonin 30 december 1884 av Leipzigs Gewandhaus-orkester dirigerad av Arthus Nikisch, blev en av Bruckners få framgångar, hans publika genombrott! Schalk & Löwe gav ut partiturets första edition 1885, med revisioner (av vem?) som saknas i originalpartituret, bland annat cymbal, triangel & pukor i Adagiot. 1944 kom Haas edition utan cymbal, triangel & pukor i Adagiot. Nowak gav ut sin edition 1954 och återinförde då cymbal, triangel & pukor i Adagiot. Just Adagiot har även arrangerats av Löwe för blåsorkester och spelades sålunda vid Bruckners begravning. Adagiots Coda (sista del) är Bruckners hyllning till Richard Wagner och skrevs i februari 1883 just då han fått kännedom om den beundrade kollegans bortgång. Symfonin har fyra satser: Allegro moderato, Adagio, Scherzo, Finale. Wikipedia har mer att berätta på http://en.wikipedia.org/wiki/Symphony_No._7_(Bruckner). Partituret kan skärskådas på http://www.dlib.indiana.edu/variations/scores/alr4543/index.html eller http://imslp.org/wiki/Symphony_No.7_in_E_major_(Bruckner,_Anton).

Stilla inledning med fenomenalt skön spänning i suggestiva stråkar. Sorgset men ändå med driv framåt. Tempohöjning, stämningslättnad. Sorgset crescendo. Tremolobasar. Oboe-solist sätter an raskare blåsarserenad i munter stämning. Landar i långsammare stråkar. Full orkester. Haitink formar dynamik och tempo i ett närmast organiskt flöde. Blåsarserenad, pizzicatodriv och stråksång i lite högre tempo. Sackar in. Långdraget crescendo kröns av brassfanfarer. Magnifik fortspinning med enormt driv av närmast besatt karaktär. Mahler hade nog låtit det bryta samman, men Bruckner diminuerar efter vad som låter som svårspelade brassfanfarer. Vilostund där blåsarna söker sig fram längs pastorala stigar. Sorgsen, tung stråksång. Grottar ner sig ytterligare en bit. Aktiverar sig så smått, smärtan till trots. Flöjtsolo, munter melodi i raskt tempo. Det besatta antyds. Ångestvrål från full orkester. Tremolon och sorgsen stråksång med smärta. Underbar stämföring, bland annat inom stråksektionen. Flöjtsolo över stråktremolon. Blåsarserenad, pizzicaton i raskare tempo. Stråkarna ansluter. Crescendo. Besatta temat samlar kraft. Crescendo utan sammanbrott. Tempohöjning till de muntra tongångarna. Bestämt pådrivande brassfortissimo. Svepande stråkar. Auktoritärt bestämt. Diminuerar till stilla avsnitt med växande pukvirvel. Nytt crescendo med pukvirvlar och stråktremolon. Stillnar. Långdraget crescendo. Poesin blir majestätisk i avslutning med pukor och trumpeter.

Andra satsen inleds av stråksång med avsevärd värme och ett djupt lugn, utan vare sig hysteri eller sentimentalitet. Långsamt tempo. Crescendo. Diminuendo. Blåsarmellanspel. Befriad stråksång, ett stilla jubel i raskare tempo. Flöjtsolo färgsätter här och var. Stråksång i lugnare tempo. Crescendo. Diminuendo. Crescendo. Tar ett djupt andetag och brister ut i kraftfull stråksång. En del av temat känns bekant från annan musik, men vilken? Intensiteten varieras. Blir rent högtidligt efter ytterligare ett andetag. Blåsarmellanspel. Högtidligt forte med brass. Stillnar. Befriad stråksång i högre tempo. Sackar in och tappar fokus en stund. Långdragen kraftsamling. Crescendo med brass. Cymbalslag, triangel, pukvirvlar inleder Wagner-hyllningen i fortissimo. Stillnar med flöjtsolo över pizzicaton. Blåsarmellanspel med fylligt brass. Sorgsna stråkar. Flöjtsolo. Befriad blåsarkoral avslutar stillnande.

Scherzot inleds dansande med munter hornmelodi och energiska stråkar. Kulmination erinrar om Wagners stridsmusik. Associationer till nazzarnas blixtkrig infinner sig tyvärr också. Pukmuller. Dansen startar om, nu med ledningen uppdelad på växlande stämmor. Blir bitvis nästan bondsk. Stridskulmination med prominent brass drivs fram. Pukmuller.
Stråksång inleder den kontrasterande trio-delen. Blåsarserenad alternerar med stråksången. Crescendo med brassfanfar. Diminuendo. Träblåsare avrundar.
Scherzo-delen tas om. Böhm-inspelningen klingar väl grumligt här. Kraftfull avslutning, som dock känns lite ofärdig.

Finalen inleds med en munter andraviolinfigur, tremolo i förstaviolinerna och altfiolerna, crescendo. Rustikt rejäla kontrabasar för oss vidare. Muntra träblåsare. Värdigt brass. Inledningen avrundas. Fyllig stråksång i måttligt tempo, likväl starkt framdrivande kraft genom pizzicati. Jublet ligger nära till. En viss fras får mig att vänta på klockklangers entré eftersom en annan 1800-talstonsättare (Berlioz? Tjajkovskij?) gjort just så vid liknande tongångar. Blåsarserenad. Värdig majestätisk sång i mellanstråkarna. Diminuerar och tappar riktningen. Fortissimo-utbrott av groteskt klumpigt brass. Tempohöjning från stråkarna. Stillnar. Poetisk blåsarserenad i lugnt tempo. Chicago-symfonikerna gör den med sublim känslighet. Livliga stråkar och pizzicati. Idéerna kommer och går. Kort generalpaus. Groteska brasset klampar in. Avlöses abrupt av stråksång med pizzicatodriv. Befrielsepotentialen grumlas. Blåsarserenad. Pukmuller. Kraftsamling. Fortissimo med brass. Visst är övergångarna väl abrupta och täta? Muntra figurerna tittar in. Mäktiga brassackord. Stråktremolo. Stillnar. Kraftsamling, pukvirvel, crescendo. Kraftfull avslutning med full orkester och pukvirvlar. De två sista satserna infriar inte riktigt de förväntningar de två första ställde ut.

Av Bruckner rekommenderas framförallt symfonierna nr 4 Ess-dur (Romantiska symfonin, 1874-86), nr 5 B-dur (1875-8), nr 6 A-dur (1879-81), nr 7 E-dur (1881-3), nr 8 c-moll (1884-90) och nr 9 d-moll (Ofullbordade, Dem lieben Gott, 1891-6).

Veckans verk-text nr 58, avslutad 8 september 2001, reviderad 18 maj 2011.
Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.