Hector Berlioz, 1803-69, Frankrike:

Symphonie fantastique, episode de la vie d'un artiste

för orkester, opus 14, k1830, r1845, 78 inspelningar, 52 minuter
orkester med 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 4 fagott, 4 horn, 4 trumpet, 2 trombon, 2 ofikleid, 2 harpa, 2 pukor, slagverk & stråkorkester
Franska NO, Leonard Bernstein, EMI 1976 = 52m
Concertgebouworkestern, Mariss Jansons, EMI = 52m
Concertgebouworkestern, Colin Davis, Philips 1974 = 52m

Berlioz fantastiska symfoni är ett remarkabelt stycke musik! Nog hade Beethoven och Schubert gläntat på dörren till romantikens personlighetskult men här formligen sprängs väggen i bitar. Symfonin avser att gestalta konstnärens opiedrömmar: i fem satser! Kan det göra sig? Låt oss se! Några teman till symfonin hämtade Berlioz från en sång komponerad cirka 1816, Messe Solennelle från 1824, kantaten Herminie från 1828 och den oavslutade operan Les Francs-Juges. I finalen används dessutom den traditionella Dies irae-melodin (vredens dag) från den katolska dödsmässan. Symfonin uruppfördes på Pariskonservatoriet 5 december 1830 dirigerad av Francois Antoine Habeneck. Första publiceringen dröjde till 1845. Symfonin har precis som Beethovens Pastoralsymfoni fem satser; Rêveries - Passions, Un bal, Scène aux champs, Marche au supplice och Songe d'une nuit de sabbat. Mer information om symfonin (inklusive partitur och Berlioz egna programtexter) återfinns på http://www.hberlioz.com/Scores/sfantastique.htm. Wikipedia levererar en grundlig text om tonsättaren på http://en.wikipedia.org/wiki/Hector_Berlioz. Kalmus-utgåvan av partituret återfinns på http://imslp.info/files/imglnks/usimg/6/65/IMSLP01107-BERLIOZ-Sinfonia_Fantastica.pdf (26 megabyte).

Förstasatsen inleds av blåsare som etablerar en stillsam scen. Mjuka stråkar ansluter trånande. En känslig drömmare presenterar sig. Långsamt tempo. Stråkarna dominerar skeendet. Kortvarigt dramatiserande insatser från de djupa stråkarna. Violininitierad tempohöjning. Livslust och dådkraft! Sackar snart in. Svärmiska fyrverkerier. Bromsar in och djupnar. Det låga stråket blir dominant. Tystnar sorgmodigt. Aningen högre tempo där dansrytm antyds. Kanske ett uppvaktande preludie inför själva dansen? Crescendo. Några puksforzandon. Hämningarna börjar släppa. Tempohöjning och frimodigare karaktär. Idée fixe-melodin (representerande idealkvinnan) presenteras. Triumf antyds. Delikat spel mellan antydan och utlevelse. Tempot stegras gradvis. Colin Davis har funnit en extra minuts musik att ge oss. Lättfotat jämfört med Beethovens tunga muskelarbete i genomföringspartierna. Dramatiserande temposänkning initierat av distinkt pukslag. Tempohöjning och återhållen glädje. Blommar ut, men ej fullständigt. Glädjeyra, blir allt rusigare. Stillnar och sjunker ned i de djupa stämmorna. Det här är ingen sonatformssats utan en sats organiserad i enlighet med sitt program. Erfarenhet av pubertala humörsvängningar torde vara en lika god grund för uppskattning av symfonin som musikteoretisk expertis. Oboesolo. Crescenderar. Exploderar i feberrusig glädjeyra. Bättre kan vi allt! Tvärbromsar och tunnas ut. Sätter fart igen. Början av satsen var överdrivet optimistisk: någon som tror på det snara infriandet av sina nog så specifika drömmar. Nu mot senare delen har ett mått av desperation infunnit sig: ska drömmarna helt överges eller räcker det att verklighetsanpassa dem? Bromsar in och tunnas ut. Blir lite krankt blek. Och vem skulle inte bli det efter en slik åktur? Musiken liksom drar sig undan i en stillnande avslutning.

Andrasatsen inleds med scenskapande stråkar och harpor. Känn musiken ta makten över fötterna och föra kroppen ut på dansgolvet! Delikata harpor. Crescenderar. Valsen inleds med melodin i violinerna. Till skillnad från Straussarnas är det en kvalitativt högstående vals, som också går att uppskatta sittande. Idée fixe i blåsarna. Blandas med valsen. Dansar vidare utan minsta bekymmer. Violinernas dominans resulterar i lätt och elegant musik. Lysande orkestrering. Intensifierad vals. Accelerando. Idée fixe i blåsarna. Valsen återkommer med avsevärd frenesi. Avslutning i virvlande glädjetrans.

Engelskt horn-solo inleder den långsamma tredje satsen. Svaras av oboe och lågmälda stråkar. Tremolerande stråkar växer en aning. Violinerna tar över melodin. Djupa pizzicaton gör eleganta inlägg. Mellanstråkarna gör entré. Djupt inkännande musik. Kulminerar måttligt. Träblåset tar över skeendet en stund. Dialog mellan träblås och stråk. Crescendo - diminuendo. Nytt avsnitt med högre tempo och ljusare karaktär. En kär lek i buskaget? Melodin i det djupa stråket. Dramatisering i tremolerande, djupa stråkar alternerar med Idée fixe i träblåset. Accelerando och crescendo. Kulminerar. Växlar ned till stillhet, frid och ro. Blåsarsolon över pizzicaton. Tempohöjning från fylligare orkester. Crescendo. Stillnar i stråket. Blåsarsolon över arcostråkar. Dramatiseras en aning. Tunnas ut och avrundas. Solistisk engelskt horn-klagan alternerar med dov, svällande pukvirvel. Stråksång avslutar mjukt.

Pukor och tromboner etablerar omgående skräcken och effektiviteten i fjärde satsens marsch till guillotinen. Underbart konstruerad musik: rytmiskt och melodiskt tydlig, orkestreringen lysande varierad, dynamiskt vidlyftig. Djupa stråkar driver på med avsevärd spänst och kraft. Beslutet är fattat och ska verkställas! Tjattrande fagotter och pizzicaton. Trumpetfanfarer. Är det hela inte för glättigt för galgbacks-musik? Kanske måste man beakta att dödsstraffet också har sina tillskyndare för att kunna förstå satsens triumfatoriska inslag. Måste inte avrättningar för dessa te sig som stora, glädjande tilldragelser? Det goda samhällets slutliga seger över sina onda medlemmar! Colin Davis repriserar satsens första del. Hetsande dramatisering. Tempot höjs. Känn ångesten pumpa hos den brottslige! Idée fixe i blåsarsolo. Avslutning i brass och trummor (med dekapitering!).

Finalens fnaskorgie inleds med djupa, dramatiska stråkar och gisslande höga violiner. Pizzicati erinrande om andra satsens bal. En gycklande klarinett drar igång orkesteryra. Kulminerar kort. Ny gyckeldans från träblåsarna sprids i orkestern. Bromsas småningom av de djupa stråkarna. Klockans djupa Dies irae mot orkesterns gyckeldans etablerar ett groteskeri av sällan hört slag. Djupt brass kontrasteras mot ljusa stråkar och träblåsare. Absolut storartad musik! Crescendo. Tempohöjning med furiös rörelse i arcovioliner. Motjuckande brass. Här har vi något också för vår tids tonsättare att mäta sig mot! De samtida måste ha kippat efter andan i förundran och/eller vämjelse. Flera teman sammanförs i uttunnat skeende. Crescendo. Gyckeldans och Dies irae involverar alla resurser utan att grötas ihop. Pizzicatorassel från hela stråksektionen. Slutspurt modell större avslutar.

Veckans verk-text nr 1, avslutad 17 februari 2001, reviderad 10 december 2008.
Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Richard Wagner, 1813-83, Tyskland:

Preludie till akt 1 av operan Lohengrin

för orkester, k1846-8, 55 inspelningar, 10 minuter
orkester med 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, tuba, pukor, cymbal & stråkar
Slovakiska PO, Michael Halasz, Naxos 1988 = 10m
Sydvästtyska RSO i Baden-Baden och Freiburg, Michael Gielen, Hänssler 1992 = 8m
Wiens PO, Karl Böhm, DG 1980 = 10m

Om Wagner måste mycket sägas även om han här bara representeras av det här fenomenala stycket. Han var revolutionären, flyktingen, Schoppenhauer-beundraren, antisemiten, sin egen librettist, äktenskapsbrytaren, den ambitiösaste tonsättar-entreprenören, musikdramats skapare, gift med (den nästan jämnårige) Franz Liszts dotter Cosima, beundrad och använd av nazister och tyskerister. Strindberg ansåg hans musik förråande. Själv drabbades jag av ett intellektuellt sammanbrott efter att under 90-talets slut ha sett en SVT-sänd Ringcykel. Efter det undviker jag operaformen. I Israel bojkottades hans musik helt tills början av 2000-talet. Larry Solomons artikel om Wagners inflytande på Hitler rekommenderas: http://solomonsmusic.net/WagHit.htm. Själva operan Lohengrin handlar om en Graal-riddare på 900-talet. Premiären skedde 28 augusti 1850 vid Weimar-hovet och dirigerades av Franz Liszt. Här nöjer jag mig dock med dess fantastiska preludie! Partituret till akt 1 finns tillgängligt på http://imslp.info/files/imglnks/usimg/c/cd/IMSLP48954-PMLP03617-Wagner_-_Lohengrin_-_Act_I__orch._score_.pdf

Preludiet inleds av stråkar spelandes allt ljusare toner. Höga träblåsare lämnar smärre bidrag. Diminuerar och sätter an en vekt bedjande melodi av andlöst vacker skönhet. Långsamt tempo. Milt kontrapunkterande, aningen lägre violinmelodi. Träblåsare ansluter med lite vitalare tongångar. Inga celli eller kontrabasar används de inledande minuterna. Mycket långspunnet crecendo. Oboe-solo i djupt läge. De djupa instrumenten ansluter medan de höga violintonerna är konstant närvarande. Närmar sig fortissimonyansen med bävande respekt. En vidunderlig studie i spänningsgenererande återhållsamhet. Maestoso med brass, pukvirvlar, cymbalslag. Klimaxens högtidlighet och allvarsamhet rycker effektivt undan mattan för slippriga sexualassociationer. Om man nu undantar dem som blundar och tänker på fosterlandet! Långspunnet diminuendo återför oss till inledningens vekt bedjande melodi. Avslutningen med inledningens allt ljusare violintoner.

Veckans verk-text nr 48, avslutad 6 augusti 2001, reviderad 8 oktober 2010.
Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Franz BERWALD, 1796-1868, Sverige:

Stråkkvartett nr 2 a-moll

för 2 violin, viola, cello, k1849, 7 inspelningar, 22 minuter
Yggdrasilkvartetten, 1996, BIS 759 = 22m
Frydénkvartetten, 1967, Musica svecia 507 / Caprice CAP 21334, Swedish Society 33180 = 20m

Förutom de 2 inspelningar ovan finns även;
Caprice CAP 21506; Skånekvartetten, 1941
Caprice CAP 21506 + Radiotjänst RD 527-9; Ivan Ericson-kvartetten, 1948
Cycnus 017 + Telestar TRS 11041; Benthienkvartetten, 1962
Turnabout 34091; Köpenhamnskvartetten, 1966
Musicaphon BM 1947 + Golden Crest 31233; Phoenixkvartetten, 1975

Som tonsättare hade Franz Berwald det motigt i portföret. I ungdomen var han för djärv och på ålderdomen i otakt med modeströmningarna. Efter ungdomsåren i Hovkapellet fick han mestadels försörja sig i andra professioner än de musikaliska, t ex som sjukgymnast eller glasbruksdisponent. Han levde i Berlin 1829-41 och i Wien 1841-2 och 1846-9. Numera är han Sveriges internationellt mest etablerade tonsättare. För mig ter han sig som "en svensk Beethoven". De delar en viss vresighet och envetenhet i sina musikaliska språk. Enligt uppgift ska Stråkkvartetten nr 2 i a-moll dela melodiska teman med Duon opus 7 i B-dur för cello (alternativt violin) och piano från 1857-8. Satserna är fyra: Introduzione: Adagio - Allegro, Adagio, Scherzo: Allegro assai och Finale: Allegro molto. Satserna spelas dock attacca, utan pauser emellan. Uruppförandet gick inte av stapeln förrän 1871. Partituret finns att tillgå i Bärenreiters kompletta Berwald-utgåva.

Kvartetten inleds försiktigt prövande. Några pizzicaton. Ett sångbart, sorgset tema utkristalliserar sig. Crescendo. Pizzicaton. Andäktigt vackert i stilla ensemble. Inledningen avrundas. Fortsätter med ett optimistiskt danstema i raskt tempo. Kraftigare stråkföring. Jublande. Det sorgsna temat återkommer kort. Dansen återupptas. Kraftfullare parti. Det sångbart sorgsna temat gör ett mellanspel. Kraftfullt avsnitt kontrasterar kort. Sorgsna sångtemat. Det optimistiska danstemat återvänder och elaboreras genomföringsaktigt. Intensifieras. Crescenderar. Sorgsna temat. Sångbart i lugnt tempo. Dansanta ansatser. Sorgset. Dansant. Intensifieras smått jublande. Crescenderar och stillnar. Det sångbara och dansanta växlar tätt. Det jublande förenar de tu. Sforzando avrundar satsen.

Andrasatsen följer attacca. Ett milt elegiskt tema i långsamt tempo utvecklar sig i sångbar riktning. Duett mellan violin och cello. Tremolon dramatiserar kort. Förstaviolinen för musiken. Crescenderar kort och explosivt ett par gånger. Fortsätter stillsamt. Tremolon och tempohöjning animerar musiken några ögonblick. Fortsätter lugnt. Småtråkigt vegeterande. Avrundas med tätare melodiföring.

Scherzot dras igång attacca med ett accelerando. Snabbt tempo, fint samspel mellan stämmorna. Jaktkänsla. Staccatospänstig förstaviolin. Scherzot saknar sin traditionella, kontrasterande Trio. Intensifierat med kortare notvärden. Cellon kliver fram, inbromsning och övergång attacca till fjärde satsen.

Finalen inleds med ett optimistiskt, lugnt och värdigt dansande tema. Slipsen sitter korrekt fastän skallen och fötterna påverkats av dryckjom! Alternerar med musik av rustik karaktär i högre tempo. Lurkar vidare lite lugnare. Värdiga dansen fortskrider med elegans. Kontrasterande avsnitt med pizzicaton. Rustikt. Crescenderar och bromsar in till sökande musik i lugnt tempo. Vart månde detta leda? Emfatisk avslutning.

Av Berwald rekommenderas främst Symfoni nr 1 g-moll (Sinfonie serieuse, 1842), Symfoni nr 3 C-dur (Sinfonie singulière, 1845), Stråkkvartett nr 1 g-moll (1818) och Stråkkvartett nr 2 a-moll (1849).

Veckans verk-text nr 2, avslutad 21 februari 2001, reviderad 15 december 2005.
Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9. Andra införseln efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.